Aftonbladet – 27 maj 1861, sida 3

siken, bland hvilka äfven voro Arago ocl Humboldt. På hvardera af tvenne höjder. belägna ungefär 2!, geografiska mil frår hvarandra, uppställdes en kanon. Utomnödig: artillerister stodo tvenne vetenskapsmän för Isedda med hvar sitt sekundur på hvarderv stationen. Det var aftaladt att ifrån en viss begynnelsetid skulle skiftesvis en kanon på hvartdera stället affyras hvar femte minut. Sålunda kunde iakttagaren på en statior ganska noga veta när ett skott från der andra var att vänta och följaktligen samh all sin uppmärksamhet på detta ögonblick. Hvar och en af dem iakttog då för sig hur: lång tid det åtgick emellan hans förnin melse af elden och knallen. Då afståndei mellan de tvenne kullarne var så valdt, att denna tid belöpte sig till nära en minut, så kunde bestämningen ske med tillräcklig skärpa. Af alla de tal, som blifvit antecknade för 24 skott, togs ett medeltal, oct deraf erhölls såsom slutsats att ljudet (on temperaturen är 0) tillryggalägger ungefär 1123 svenska fot på sekunden, d. v. 8. de: går ungefär så tort som en kula, hvilken afskjutes med en medelmåttigt hårdt laddad bössa. Liksom i luften kan ljudet äfven utbreda sig i andra kroppar, men hari hvarje kropp sin särskilda hastighet. Inskränka vi vå betraktelse till blott de luftformiga kroparna, så gäller för dem denrz lagen, att ju ättare luftarten är, desto hastigare fortplantar sig ljudet i densamma. Den lättaste ga: som finnes är vätgas, och i den fortplanta sig ljudet med ungefär fyra gånger så sto hastighet som i luft. Vida svårare än vid ljudet var det ait bestämma ljusets hastighet. Ljuset rör sit med en så utomordentlig hastighet, att der tid, som åtgår för detsamma att gå mella de mest aflägsna punkter på vår jord, c för sin litenhets skull kan iakttagas. De inträffade derföre först i astronomien, der man har med ansenligt större afstånd alt göra, att man stötte på sådana företeelser. som man efter långt fålängt sökande til slut fann förklarade derigenom att ljuse: behöfde tid för att genomlöpa vissa afstånr i rymden. Utan att ingå i en närmare re dogörelse härför anföra vi blott att ljuse på en sekund tillryggalägger en väg af mer än tjugoåtta tusen svenska mil, d. ä. un gefär åtta gånger så lång väg som omkrin: hela jorden. På sista tiden har det genom långt dri!ven förfining i sättet att göra försök lyckats de franska fysikerna Fizeau och Foucaulh att uppmäta den tid, som ljuset använder icke allenast för att tillryggalägga smärre jordiska afstånd, utan till och med för att blott gå ifrån ett ställe till ett annat i et! vanligt boningsrum. De utslag de härigenom bekommit öfverensstämma ganska väl med dem, som på astronomisk väg hafva erhållits. Utom det värde, som kunskapen om ljusets hastighet i och för sig eger för vetgirigheten, är den såtillvida vigtig som man deraf genom jemförelsen 18ed ljudets kan sluta sig till huru oändligen mycket tunnare ethern bör vara än luften. i En ytterligare och mycket mera vigtig jemförelsepunkt mellan ljudet och ljuset erbjuder sig i motsvarigheten mellan färgen och tonen. Hvilken höjd en ton har beror på de motsvarande ljudvågornas längd och sålcdes äfven — eftersom allt slags ljud fortlantar sig med samma hastighet — på uru tätt de enskilda vågorna följa på hvarandra. Ju flera vågor som på en viss tid. t. ex. en sekund, tränga in 1 örat och trumma på örhinnandesto högre ton förnimma vi. Derom kan man öfvertyga sig på olikt vis och till och med bestämma det antal. som motsvarar hvarje särskild ton. En i luften befintlig svängande krop) frambringar genom hvar och en af sinz svängningar en våg i den omgifvande luften och denna våg utbreder sig med likformig hastighet åt alla sidor. Om derföre en iakttagare befinner sig på något afstånd från den svängande roppen så anländer under loppet af en sekund lika många ljudvågor till hans öra, som den ljudande kroppen gör svängningar. Man kan derföre beteckna antalet svängningar, som kroppen gör på en sekund, såsom det Ssvängningstal, som tillhör den frambragta tonen. Betraktar man nu t. ex. svängningnarne hos en sträng med någon uppmärksamhet, så finner man snart af hvilka omständigheter svängningstalet beror, nemligen af strängens vigt, längd, tjocklek och den styrka. med hvilken han är spänd. Hos en och samma sträng kan man öka svängningstalet, d. v. s. höja tonen, om man antingen förkortar strängen — såsom t. ex. vid fiolen genom greppen — eller hårdare spänner honom. Då nu de: lagar, som en strängs svängningar lyda, äro bearbetade på matematisk grund, så kan man, under förutsättning att alla förhandenvarande omständigheter hos strängen äro kända, beräkna huru många svängningar han måste göra under loppet af en sekund. BSålunda erhåller man svängningstalet för den ton, som strängen frambringar; dess höjd kan man lätt angilva i noten genom att uppsöka honom på andra musikaliska instrumenter. Annu mera åskådlig blir saken vid en klass instrumenter, som enkom äro inrättade för detta mål och hvilka man kallar BSirener. Man har inrättat sådana på flerfaldiga sätt; ett, det enklaste, anföres här. En cirkelrund pappskifva af 1 till 2 fots diameter är försedd med en ring af hål, som alla befinna sig på lika afstånd från skifvans medelpunkt. Hålen hafva omkring 2 till 3 liniers diameter och lika stort afstånd från hvarandra. Förmedelst en axel, på hvilken skifvan är fästad, kan hon vridas omkring sin medelpunkt. Riktar man nu ett lite. rör nå sådant sätt mot: skifvan att