Aftonbladet – 27 maj 1861, sida 3

pa detta sält tonen uppnatt en viss höjd, som man i musikaliskt hänseende kan bestämma, och man dessutom är i stånd ati åta skifvan bibehålla sin hastighet oförändrad en stund, så låter sig göra att beräkn: huru många luftstötar, som bildats -på er sekund. Man behöfver för den skull blot: änna antalen hvarf, som skifvan gör på en sekund, sedan man vet med huru många hål hon är försedd. Genom sådana och likartade, mera fullkomligt utförda, försök har man kunnat bestämma de enskilda tongrnas svängningstal med stor noggrannhet. Så uppkommer t. ex. den vanliga stämgaftelns ton, det ettstrukna a, hvilket i notsystemet har sin plats mellan andra och tredje linien af diskantklaven, genom 430 svängningar på sekunden. Vidare har man undersökt huru tvenne toners svängningstal måste förhålla sig till hvarandra för att bilda den eller den intervallen, t. ex. en terz, cn qvint eller en oktav. Med kännedom af de tal, som uttrycka dessa förhållanden, kan man, blott ett enca svängningstal är bekant, med lätthet beräkra alla de öfriga. Betrakta vi tonerna i on diatonisk skala och välja för vår jemförelse af svängningarnes antal tonerna mellan den tid, på hvilken grundtonen gör 24 svängningar, så gör sekunden på samma tid a, terzen 30, qvarten 32, quinten 36, sexten 40, septiman 45 och oktaven 48. Oktaven gör således jemnt dubbelt få många svängningar som grundtonen. Välja vi t. ex. till grundton nyssnämnda a, som gör 430 svängningar på en tidssekund, så erhålla vi 860 svängningar för dess oktav, d. v. s. för det tvåstrukna a. Stiger man härifrån högre upp i skalan, så stå sväncningstalen i nästa oktav sinsemellan i alldeles samma förhållande som i den föregående — liksom ock i hvarje annan grundtons skala. . Det är märkvärdigt huru fint och känsligt örat är — isynnerhet om det har musikalisk öfning —i afseende på att hos tvenne toner upptäcka sådana skiljaktigheter som bero på olikhet i deras svängningstal. Fysikern A. Seebeck, bördig från Reval, hvilken mycket sysselsatte sig med akustik — d. ä. läran om ljudet — egde tvenne stämgafflar, i alfseende på hvilka han på vetenskaplig väg hade utrönt att de så nära öfverensstämde med hvarandra, att den ena gjorde 1200 svängningar medan den andra gjorde 1201, en skillnad, som blott belöper sig till Y,; af hvad man på musikaliska språket kallar ett komma. essa toner var -han sjelf i stånd att skilja med örat, och tvenne tillkallade musici voro alls icke tveksamma on att afgöra hvarken att tonerna voro olik: eller den af dem som var den högre. Den olikhet, som vi nu lärt känna hos ljudet, återfinna vi hos ljuset i de särskilda färgerna. Det blå och det röda ljuset t. ex. äro endast deruti skiljaktiga från hvarandrt, att etherns svängningar i ena fallet äro htstigare än i det andra. Det hvita Jjuset, sådant som det kommer t. ex. från solen eller en mycket klar låg, är icke enkelt utan en blandning af alla ljusslag som finnas till. Om ett ljusknipj:e slipper in uti ett mörkt rum genom en smtl springa på fönsterluckan, så kan man mtdelst ett prisma skilja de förger, som deri innehållas, från hvarandra; 7och detta så att strålarne på en motstående skärm eller vägg icke längre forma en liten hvit fläck såson: förut, utan i stället en utsträckt bild med de skönaste färger. ; Ett sådant försök bthöfver här icke närmare beskrifvas, alldenstund man återfinner samma sak ul i den fria naturen, — nemligen i regubågen. Då solen speglar sig i regndropparne, brytas strålarna tillika. Genon: den egenskap, som tillkommer dessa al: brytas olika, få de en olika riktning och kunna derföre äfven af ögat urskiljas frå) hvarandra. -Dervid ordnas färgerna alldt les på samma sätt som svängningstalen: afseende på storleken följa efter hvarandri. Röda färgen, som motsvarar den långsanimaste svängningshastigheten, ligger ytters!, sedan följa orange, gult, grönt, blått, v:dare en mörkblå färg, som man kallar itdigo, och slutligen violett. I ett mycktt fullkomligt, på konstmessigt sätt frambragt färgspektrum — så kallar man en sådar färgbild, som de ifrågavarande — ser mai ännu på andra sidan om det violetta et svagt ljus, hvilket dock med möda kan upptäckas. an kan jemföra regnbågens hela färgrad med en tonskala; blott med den skillnad att färgerna icke äro skarpt begränsade utan omärkligt sammanflyta med hvarandra. De särskilda färgtonernas ställning i deras — för att så säga — tonskala låter lätt utstaka sig efter storleken af färgernts: svängningstal. Antager man det yttersta röda såsom grundton, så ligger det gula något under den lilla terzen, det gröna mot-1: svarar stora terzen, det blåa qvarten, det violetta qvinten och det yttersta violetta, som man är i stånd att se, motsvarar liten sext. Att den största intervallen mellan alla färger, som vi se, icke är större beror, äsom vi i det följände skola finna, sannolikt på en inskränkt förmåga att förnimma hos vårt öga. Ehuru det således förefinnes en fullkomlig motsvarighet mellan färgernas och tonernas egentliga väsende, så eger dock en egendomlig skiljaktig het rum i vårt sätt att förnimma de ena och de andra. Om tvenne toner på en gång komma till vårt öra, så urskilja vi dem också såsom två och de bilda för oss tillsammans en konsonans eller dissonans. Om deremot tvenne till färgen olika ljussorter samtidigt komma till vårt öga från ett och samma ställe — såsom fallet är om t. ex. tvenne färgämnen äro mycket väl blandade med hvarandra — så kunna vi icke längre särskilja de enskilda färgerna, utan vi se i stället blot a Rn RR Lif file ant a MN le RA