Aftonbladet – 27 maj 1861, sida 3

företeelserna. Så uppstodo solens gud, må nens, vindens, hafvets, ja till och med en skilda floders och bäckars gudomligheter. I annän form träder oss samma sträfvan till mötes under vetenskapens mera framskridna utveckling. Visserligen tillskref man icke längre några personligheter de företeelser man varseblef; men i stället införde man vissa egendomliga ämnen såsom fö slaringsgrund för de vexlingar som försiggå uti naturen. Så gafs ett ljusämne, ett vä meämne, tvenne elektriska och tvenne magnetiska vätskor; hvarje af dessa ämnen begåfvadt med sina egendomliga inneboende egenskaper. Men på samma sätt som under naturkunskapens utveckling de sjelfsvåldiga och egenmäktiga personligheterna måste packa sig undan för att lemna rum åt den öfvertygelsen att naturföreteelserna vore underkastade oföränderliga, nödvändiga lagar, så måstc ock naturvetenskapen, för att vidare kunn: slå sig fram, äfven bekämpa och utdrifva de der egendomliga ämnena, hvilka uatar berättigande trängt sig in på hennes område. Hon måste det för att kunna hänför: hela mångfalden af upptäckta lagar till viss: allmänna grundsatser. Och denna strid i ännu på långt när icke slutad. Mest har ljusämnet fått sitta emellan fö denna strid. Man trodde förr att ifrån den lysande kröppen t. ex. solen ett eget mycket tunnt ämne utsändes, att det rörde sig med stor hastighet ut igenom rymden och till följd a! sin tunnhet kunde genomtränga flera af de flytande och fasta kropparne. Trängde det in i ögat, så åstadkomme det den förnimmelse som vi beteckna med benämningen att se. 1 samma mån lagarne för ljusets rörelse blefvo närmare kända, nådde ock föreställningen öfver ljusämnets natur en allt högre och högre fulländning. Den berömd: filosofen Descartes uppstälde i första hälften af 17:de århundradet den åsigten att ljusämnet bestod af ytterst små kulor. Om dessa kulor i sin hastiga rörelse träffade en tät kropp, så studsade en del af dem tillbaka liksom elastiska kulor mot en fast vägg, och på det sättet förklarade han ljusets spegling. De bland kulorna deremot. som inträngde i det tätare ämnet, erforo genom dettas inflytande en riktningsförändrinp inom detsamma. Detta gifver sig tillkännv uti hvad man kallar ljusets brytning. I motsats till denna mening uppstälde der holländske naturforskaren Huyghens år 1696 den åsigt som nu anses vara den riktiga. Huyghens började sina betraktelser med att anställa en jemförelse mellan ljuset och ljudet. Om en klocka eller sträng anslå: uti luften, så meddelar sig den dallrand rörelse, som deraf uppkommer, äfven å: denna, och genom lager efter lager fortplantar sig rörelsen rundtomkring åt alla håll; luften. Klotformiga vågor utbreda sig omkring den dallrande kroppen och genomlöpa, under det de oupphörligt vidga sig, luften i alla riktningar, på samma sätt som ringarne på en lugn vattenspegel, när er sten plumsat i och stört dessjemnvigt. Men emot upphöjningarne och fördjupningarne på vattenytan svara förtätningar och förtunninar hos luften. Tränga dessa luftvågor in uti våra öron, så trumma de på en derinne befintlig hinna, som derföre fått namnet trumhinnan. Hennes rörelser komma sålunda att motsvara den kropps, af hvilken ljudvågorna uppväckas. På sådant sätt erhålla vi förnimmelsen ljud, hvars beskaffenhet följaktligen kommer att bero på huru den kropp svänger, som i första hand försätter luften i rörelse, det är den ljudande kroppen. På samma sätt utgå äfven hastiga framoch återgående rörelser eller vibrationer från en lysande kropp. Dessa försiggå likväl icke i luften, utan uti ett ämne som är ojemförligt mycket tunnare än luften och hvilket man kallar. ether. Detta ämne getnomtränger alla kroppar och förekomme icke blott i jordens närhet, såsom den t! tyngdkraften beroende luften, utan uppfylle: hela verldsrymden. När nu sådana ethervibrationer under sin väg komma till vårt öga, så fortgå de genom dess genomskinliga delar och träffa de nervtrådar som äre utbredda uti det inre deraf. På dessa nerver åstadkomma de en sådan verkan, attv: erfara den förnimmelse som vi kalla intryck af ljus. Med en sådan uppfattning af saken betecknar ordet ljusstråle icke längre något materielt, utan helt enkelt den riktning, i hvilken ljusvågorna röra sig. Ur denna uppfattning af ljusets väsendt har Huyghens på det klaraste sätt utvecklat en mängd af dess egenskaper. Lagarne för ljusets spegling och brytning kontma t. ex. enligt denna åsigt att hvila på helt andra grunder än dem som Descartes antagit. Till och med för de invecklade företeelse na vid dubbelbrytningen, som eger rum i vissa kristaller, gaf Huyghens redan der rätta förklaringen. Nu skulle man kanhända tro att allt hvad fysiei hette skulle med begge händer omfatta denna teori och af all makt med förenade krafter söka utbilda densamma. Det blef dock icke händelsen. Huyghens, hade den olyckan att få en mäktig motståndare. Den store engelsk naturforskaren Newton, hvilken var den för ste, som utvecklade stjernornas rörelse på grund af mekaniska lagar, sysselsatte siv ock i många riktningar med optiken — d. ä. läran om ljuset — och har inom densamma gjort många betydande upptäckter. Han kunde naturligtvist icke gifva sig till freds med att blott spana efter och betrakta naturföreteelserna med åsidosättande af att söka efter deras förklaring. Vid sin forskning utgick han likväl icke från den nya lärans synpunkter utan höll sig fast vid den äldres och har derigenom vållat en skadu får vetenskaånen. som hlaott an ecsdan mans