Aftonbladet – 16 maj 1861, sida 2

En mildare ande hade gått in i hennes väsende, och -hon delade med fru Stefana omsorgen om Juannas hela ömtåliga lif, nu mer än någonsin ömtåligt, då hon vid sommarens slut skulle gifva en arfvinge åt det kära Byborg. C Den unga frun visade sig dock aldrig sorgsen. Hon var den ömmaste, uppmärksammaste dotter, liffull, frisk, leende, och skrattåde ofta som ett lekande barn vid tanken på att hon sjelf skulle få ett barn att leka med och att dyrka som Lauritz afbild. Men i alla fall bodde en imerlig längtan i hennes bröst, och oupphörligt räknade hon och frågade sin fader om fartygets afstånd från dess olika destinationsorter, efter hvilka brefven kunde förväntas; och mycket hårdt togs modet i beslag, då ett af dessa bref omtalade att rederiet beslutat att ingen återresa till Göteborg skulle ske under somma: ren. Emedan goda konjunkturer yppat sig, finge fartyget fortsätta sina turer mellan vissa hamnar i Medelhafyet. I samma bref skref Lauritz: ..... Du får icke alls sörja häröfver, min sköna lilja, ty förlorar du ett enda af dina fägringsblad, så förlåter ja dig icke. Och hvad är det sedan, min älskade Juanna, med dessa möten i flykten annat än ny sorg vid afskedet, hvilket alltid såsom vilkor följer det Jjufva återseendet. . Nej, bättre då så som det är... Jag tycker mig till och med vara säker på att skakningen af ett nytt farväl kunnat vara särdeles skadlig för dig. Låt oss derföre välsigna försynen i hvarje dess skickelse och tro att den i detta fall gr oss mer än den synes taga ifrån oss. min Juanna, var mycket, mycket rädd om dig! : : 5 Med Guds makt är jag innan Oktober månads slut hemma, I huru himmelskt