Aftonbladet – 16 maj 1861, sida 2

före öfverens att möta hvarandra på halfva vägen. England antog den franska grundsatsen, att fritt skepp gör fritt gods, och Frankrike uppgaf sina anspråk att göra neutralt gods, taget på fiendtligt skepp, till pris. Denna kompromiss hade emellertid ingen ting permanent, och då parisertraktaten år 1856 afslutades, afgåfvo de der församlade ombuden en förklaring i följande ordalag: 1. Kaperi är och förblifver afskaffadt. 2. Neutral flagga skyddar fiendtligt gods, med undantag af krigskontraband. 3. Neutralt gods under fiendtlig flagga är icke, med undantag af krigskontraband, underkastad riser. P 4. Blokader måste, för att kunna gälla, vara verkliga, d. v. s. underhållna af en styrka, tillräcklig att förhindra tillträde till den fiendtliga kusten. Denna förklaring är ej och kan ej vara bindande annat än för de makter, som biträdt eller komma att biträda densamma. Förenta Staterna biträdde aldrig denna förklaring. Det synes af presidentens bådskap 1857, att de bestämdt vägrade sitt samtycke till kaperiets afskaffande. Förklaringen i sig sjelf är, om man undantagei den punkt, hvarigenom kaperier afskaffas, och med det vilkor, som innehålles i sista momentet af fjerde punkten, föga annat än en stadfästelse på den mellan England och Frankrike uppgjorda konvention. Den gifver kraft af lag åt den franska principen, att fritt skepp gör fritt gods, och den skulle sålunda skydda oss om vii egenskap al neutrala köpmän förde våra exportvaror till såväl norra som södra staterna; och derpå förde tillbaka spanmål från de norra och bomull från de södra. I fall Förenta Staterna hade till alla delar biträdt den förklaring, som åtföljde parisertraktaten, så skulle icke något vidare tvifvel kunnat uppstå rörande denna del af frågan. Till hvad grad de verkligen biträdt densamma kan tilläfventyrs -vara underkastadt vissa tvifvel. Deras invändning rörde icke skyddandet af neutrala skepp. Amerika afsåg tvärtom att sjelf städse bibehålla freden och: städse kunna lemna : ett gagneligt biträde åt de nationer, som kunde befinna sig i krig. Vare sig i Östersjön eller på de kinesiska eller i de trånga sunden vid Kanton har den amerikanska politiken alltid gått ut på att utvidga neutrala makters rättigheter och att inskränka de krigförandes. Amerikanarne gjorde till och med krig mot oss för att sätta sig emot visitationsrätten, hvaruppå vi gjorde Np såsom en krigförande makts rätt. De ha stääse ytterligt bestridt att visitera något skepp, seglande under deras flagga för hvad ändamål som helst. Ånnu mer skulle de derföre sätta sig emot rättigheten att taga gods från skepp, som verkligen tillhörde dem, under förevändning att godset tillhörde en fiende. Det var således icke emot denna punkt i pariserkongressens förklaring, som de hade något att invända; det var helt enkelt mot den punkt, hvarigenom kaperier afskaffades. Rättigheten att utsända kapare vidhöllo de såsom en: utväg. för en nation, som icke ville underhålla en stor flotta, och som i anseende till sin aflägsenhet ej hade några farliga grannar att bekämpa samt ej behöfde frukta något plötsligt angrepp. Det var endast denna punkt, som de ej ville antaga; allt det öfriga stod i öfverensstämmelse med deras egen politik. Amerikas nuvarande ställning är sådan, att det aldrig kunnat förutse den eller taga den i betraktande; det är raka motsatsen till allt hvad Amerika ständigt utstakat för sig, och det-har följaktligen ihärdigt förfäktat grundsatser och uppställt prejudikater, hvilka allesamman nu skola leda till förminskande af dess egna rättigheter såsom krigförande. Det har räddat det nedriga kapareyrket från undergång, och tillvaron af kapare, spridda öfver alla haf, skall nödga det att dela sin flotta, för att skydda sin handel. Det har utsträckt neutralas rättigheter till motstånd mot den en gång beviljade undersökningsoch visitationsrätten, och det har derigenom gifvit oss oantastlighet för allt slags gods som vi knonnarföra i våra fria neutrala fartyg. Det har till och med, tro vi, gått ännu längre. Om vi ej misstaga oss, har det i ett fall helt nyligen, då ett amerikanskt fartyg togs af neapolitanska kryssare på väg från Sicilien, förläktat den satsen, att en stat icke kan blokera sina egna hamnar. Vi tala här enligt ryktet och icke efer några bestämda uppgifter; men vi tro, utt vi ej misstaga oss om vi påstå, att Föventa Scaterna begärde och utverkade varörnas återlemnande och ersättning af koungen af Neapel, utaf det skälet, att som han gjorde anspråk på Bicilien såsom en del af sitt område — alldeles såsom hr Lincoln nu gör anspråk på de ur örbundet utgångna staterna — kunde han .cke lagligen blokera Siciliens hamnar. Huru härmed än må vara, ha vi sagt nog, för att visa att de frågor, hvilka engelska regerinsen i går vägrade diskutera, verkligen äro avecklade. Men det är en tröst att veta, utt vi i dessa frågor ha att göra medsett olk, som alltid varit en kämpe för deneuralas rättigheter, och som icke skall göra ågon svårighet vid att godkänna de argumenter i denna angelägenhet, som vi komma att framlägga för detsamma. Uppå derom gjord framställning och med stöd af 4 i Kgl. kungörelsen den 13 November 1850, angående den albnänna beväringen, har K. M:t under den 23 sistlidne April förklarat, att de ynglingar, hvilka i vederbörlig ordning blifvit antagna till lotsar å sjön Wenern,