Aftonbladet – 16 maj 1861, sida 2

STOCKHOLM iden 16 Maj. Medan det allmänna krig, som man befarade skola utbryta i Europa denna vår, åtminstone för ögonblicket synes ajourneradt, börjar deremot ett krigiskt skådespel af väldiga dimensioner att uppföras på andra sidan af Atlantiska oceanen. Det är ett motstycke till Sonderbundskriget i Schweiz år 1847; men förhållandena äro mera storartade: fanatismen å separatförbundets sida är här ännu större och passionerna å ömse sidor ännu mera uppspelta än de voro i Schweiz. Det synes också som hade man föga anledning att hoppas, det denna strid skall meföra ett så lyckligt resultat som den schweiziska, nemligen: en ny, starkare och i alla hänseenden förbättrad förbundsförfattning, med hvilken man å ömse sidor har skäl att vara belåten och som aflägsnar alla anledningar och all möjlighet till inre split och söndring. Man har erfarit tillräckligt om den fanatism, som råder i de egentliga slafstaterna. De sednaste underrättelserna äro särdeles märkliga i fråga om den krigiska anda och häftiga entusiasm, som nu äfven uppflammat i de nordliga staterna. Sålänge södern icke gått anfallsvis till väga tycktes en viss likgiltighet, en viss neutral stämning rådande i norden. Partierna der trätte med hvarandra inbördes om orsakerna till och följderna af söndringen och förebrådde hvarandra att vara skulden dertill.. Men sedan fort Sum ter blifvit taget och fiendtliga rörelser börjat ega rum emot Washington, sedan unionens arsenaler i Virginien måst uppbrännas af deras egna försvarare, för att icke falla i slafherrarnes händer, finnes det icke mera i de nordliga staterna i denna sak några skilda partier; demokrater och republixaner, alla opinioner och alla klasser öfverensstämma i en enda tanke: upprätthållandet af unionen, häfdandet af dess rätt och okränkbarhet. För att uppnä detta. mål pålägger sig befolkningen de största uppoffringar både i penningar och uppställandet af manskap. Det är ett på en gång storartadt och bedröfligt skådespel och följderna skola snart bli kännbara både i den nya och den gamla verlden. Det är naturligt att dessa förhållanden framför allting annatinärvarande ögonblick skola fängsla den allmänna uppmärksamheten i England... Det svar, som lord John Russell: nyligen gaf med anledning af de bebådade kaparbrefven från : slafstaternas sida samt Lincolns proklamation, är visserligen något sväfvande, men dock af stor be tydelse. I engelska regeringens medgifvande att sydstaterna skola betraktas såsom krigförande part (sålunda icke somrevolutionärer) finner man en tendens att ställa sig väl med södern och man. spårar der: utsigter till ett eventuelt erkännande af separatunionen. Man kan. med temlig säkerhet sluta, att engelska regeringen (och utan tvifvel äfven engelska folket), trots allt sitt uppriktiga beklagande af ett blodigt inbördes krig hos. deras stamförvandter på andra sidan oceanen, likväl icke skulle vara alldeles . otröstliga, om den något-uppösta broder Jonathan, i likhet medpolyperna, delade sigitvå delar och hvardera af dessa sedermera med glupskhet vände sig mot den andra. . Times anmärker i en ledande artikel, att genom lord John Russells nyssnämnda förklaring ha sydstaternas rätt att borttaga skepp och skeppsladdningar från nordstaterna blifvit otvetydigt erkänd och att derigenom ånyo frågan om de neutralas rätt i krigstid måste komma på tapeten. Det stora engelska bladet yttrar härom: Europeiska folkrätten, i hvad, som rör priser under krig, har man ansett vara grundad på en ganska ryktbar förklaring, afgifven af Englands kronjurister 1752 vid det tillfälle, då konungen af Preussen Hotade med repressalier för den skada, som af britiska kapare blifvit tillfogad preussiska undersåters egendom. Denna förklaring, i enlighet hvarmed man då gick tillväga, upprepades 40 år sednare af lord Stowell och antogs af en stor amerikansk auktoritet, Storey, i fråga om prisdomstolar. Den kan derföre betraktas såsom en förklaring af folkrätten i afseende på krigförande makters rättigheter på hafven, sådan som berörde rätt på den tiden uppfattades af England och Amerika. Enligt nämnde förklaring kan en fiendes gods tagas äfven ombord på en vänskaplig makts skepp; .å andra sidan måste en vänskaplig makts gods, äfven om det träffas ombord på fiendtligt fartyg, återställas. Derjemte stadgas; att då två makter äro i krig med hvarandra kunna alla fartyg anhållas och undersökas till utrönande af hvem de tillhöra och huruvida de föra kontraband till fienden. Detta erkändes, i saknad af specella traktater, af England fordom såsom grundvalarne till den interhationella sjörätten. Men en dylik lag förutsätter ett gemensamt samtycke från de öfriga sjömakternas sida, och detta har aldrig blifvit lemnadt. Frankrike biträdde aldrig godvilligt den satsen, att vänlig vara vore fredad, ehuru funnen på fiendtligt skepp, och Amerika gick aldrig in på visitationsrätten. Den franska åsigten, att godsets karakter vore densamma :som fartygets, var ostridligt lättare att tillämpa NR FAN br as RR LA AV RR SN or