Aftonbladet – 15 maj 1861, sida 2

blifvit genom jesuiterhas uppfostringssystem; alltså öfverflyttade han den tillgifvenhet, han närde för sin sköna, på madonnan, och madonnan blef hans kärleks ideal. Från den stunden koncentrerade sig alla Pius IX:stankar på denna enda punkt; från den stunden hade de intet annat mål än att upphöja det fantastiska föremålet för hans kärlek. Derifrån härledde sig hans fanatism för den obefläckade aflelsen, hvilken också allt framgent uteslutande sysselsätter hans tankar. Denne räfve är således god, icke genom egen kraft, utan emedan han icke är i stånd att a! sig sjelf tänka eller göra det onda, och han är dålig, icke af medfödd ondska, utan af brist på omdömeskraft och af brist på anlag till det todM: kort sagdt, han är hvad hans omgifning som Sa honom intryck är. Nu tänker och handlar ius IX genom jesuiterna, hvilka göra med honom hvad de vilja, och de ha så kringsnärjt honom, att han icke lätt skall komma ur deras garn. Alla ärenden ligga i händerna på Antcnelli, kardinalen med det förfärliga ansigtet, hvilket är ett sannt uttryck af hans själ; han har på några få år genom att utsuga folket samla: en förmögenhet på flera millioner riksdaler. Påtven gör hvad hans förtrogna ingifva honom, stadfäster allt hvdd de lägga fram för honom. Det är ett tillräckligt bevis på hans oduglighet och sorglöshet, att han i Gaöta och Portici icke tänkte på någonting annat än den obefläckade aflelsen, ehuru han kunnat ha nog att göra med omsorgen för det allmänna bästa. Ännu äro alla hans tankar riktade på den obefläckade, antingen han pryder ett altare, förskinar en bild af madonnan, eller trots de förstörda finanserna använder betydliga summor att uppresa ett monument till den nya dogmens ära. Icke mindre att undra på är det att se honon. fördjupad i sysselsättningen att kanonisera hel on bland jesuiterna, af hvilka han på de sist: ren patenterat omkring ett dussin. För öfrig: tillbringar han sin tid vid bordet, i kyrkan, vic biljarden, på spatserturer, och hans otymplig: kropp: är en afbild af hans otympliga tankar Sådan är den man, som man kallar Guds ståt hållare och som öfvertalar sig sjelf att tro at han är det. Den fordne biskopen i Turin Fransoni protesterade möt de af den sardinska ministerr Siccardi utarbetade lagarne om upphäfvandc af asylrätten och presternas personliga immunitet, till och med sedan de voro antagn: af kamrarne och stadfästade af konungen Han uppmanade dessutom presterskapet stiftet att neka de nya lagarna lydnad. Pi grund häraf blef han fängslad och måst. sedermera lemna Piemont. Om honom ytt rar sig Bianchi Giovini i en artikel, somin ledes med en betråktelse öfver apostel Thomas klentrogenhet samt den anmärkningen, att något af dennes tvifvelsjuka tyckes ha meddelat sig till alla dem, som val honom till sitt skyddshelgon eller bära han: namn. Detta var fallet med Thoma: Aquinas. Ett annat, nyare exempel ha vii sua excellenzc reverendissima monsignor Tommaso dei Marchesi Fransoni, par la gracia di Dio e della Santa Sede archi vescovo-di Torino (hans högvördighet excellensen monsignor Thomas dei Marchesi Fransoni, med Guds. och. den hel. stolens nåd erkebiskop : Turin). Han har aldrig kunnat öfvertyga sig om, att en biskop skall efterlikna Jesu Krist ödmjukhet, barmhertighet, fattigdom och kärlel till nästan, att han bör följa de reglor, som der hel. Paulus föreskrifvit biskoparne, att han skall vara sina presters broder, fader och lärare, öfverhetens lydige tjenare samt framför allt en föresyn af måttlighet, fridsamhet, aktning för la garne och den offentliga ordningan. Tvärtom. som han aldrig sett Jesus eller talat med honom. tror han ej heller på hvad han lärt, utan han: enda tro består i, att han blifvit utnämnd til erkebiskop, för att åtnjuta en inkomst af 100,00 lire och för att kunna lefva på ett angenäm: sätt; han tror att en adlig biskop bör utöfv: alla hans adelstitlar medföljande attributer, at: han bör misshandla sina prester såsom länsher: rarne misshandlade sina vasaller, att han bör vara anspråksfull, oblyg och oförskämd, att har bör göra alt efter sitt eget tycke, befalla öfver alla och icke åtlyda någon. Då hände det sig, att en viss minister Siccardi. just för att bekämpa den biskopliga öfvermakten, föreslog en lag och lät den antagas af parlamentet; enligt densamma erhöllo alla medborgare, biskopar eller icke biskopar, lika rättigheter och skulle mätas med samma rättvisans måttstock. Men marchese Thomas, som hvarken trodde på ministern Siecardi elle på konungen eller på parlamentet, började skratta hahaha och sade, att han ville fortfarande handla på sitt sätt. Och tillika befallde han att man icke skulle visa lydnad. Olyckligtvis trodde domaremakten, hvilken det tillkom att förskaffa lagarne aktning, icke på markisen Thomas, utan på konungen, på para mentet och på ministern Siccardi. Derföre lät statsprokuratorn lägga beslag på markis Thomas cirkulär och väckte åtal mot honom. Och domstolen sände en tjensteman, för att för Thomas utsätta en tid, på hvilken han skulle inställa sig inför dess forum och försvara sitt handlingssätt. Men markis Thomas blef sitt namn trogen. Då han icke hade trott på konungen. parlamentet ocb ministrarne, ville Han alldees icke tro på statsprokuratorn, på domstoler J och dem, som tillställde honom stämningen. Men nu fins det i strafflagen en paragraf, som innehåller den föreskriften, att en person, som är stämd för rätta och icke inställer sig, skall arresteras af domaren. Lagen skiljer icke mellan olika namn, utan skär dem alla öfver en kam, antingen de heta Thomas eller Mathias eller Martin eller Pancratius eller Simplicius. Domaren hade genom lång öfning vant sig att tro på lagboken: han skickade derföre några polisbetjenter till markis Thomas hus, för att häkta honom och föra honom till citadellet. Här börjar den första förvecklingen. Markis Thomas hade fast beslutit att utsträcka sin vantro äfven till polisbetjenterna och citadellet, vände sig till förmannen för polisbetjenterna och sade: Det är nu rätta tiden för wmig att sätta mig till min middagsmåltid, och middagsmåltiden är för mig en sådan samvetssak, att jag ej kan försumma den4.. Det må så vara, svarade polismanneh, men jag har en annan samvetspligt, nemligen att föra er med mig. Markis Thomas hade infört den helsosamma seden att äta middag klockan precis 1, och han hade gjort det till en samvetssak ARE ra ABS TR ANA K E HT Aer REN SE —— Se så, träffas vi åter... Jag vär sannerligen bra djerf och påflugen, men jag håller för mycket af den gamle lekkamraten att se honom gå här som en alldeles oskadlig