Aftonbladet – 15 maj 1861, sida 2

God dag, kornett Engelbert — tack för sist! Jag mins icke när det var?4 svarade Engelbert gäspande och rörande i kaffeköppen. 1 Kors icke,det! Så konstig glömska har jag aldrig hört. Vi träffades ju på posten — herr kornetten -skiekade mig en så kallad prospekt på hvad han ärnade företaga sig 1 de dagarne, och det är alldeles märkvärdigt hvad kornetten varit ordhbållig!4 Na ändtligen rusade blodet upp på Engelberts kinder, och det stannade. der qvar en god stund, ty Konkordias fenomträngande och föraktfulla blick hade slungat öfver honom en hel raket af gnistor. En ordentlig jäsning började röra sig inom honom, men den hann icke till något annat utbrott än att han slog ut hälften af kaffet och släppte tskeden på mattan. ; Se här ha vi nu vår tåsked igen — får jag hjelpa kornetten med resten af kaffet? sade Konkordia i en så mildt försmädlig och retsam ton, att kornetten, gifvande henne en riktigt eldsprutande bliek,; satte ned koppen och gick ut, icke ens gifvande akt på att han träffade unga herrskapet i förstugan, der han sjelf så ofta stod och stelt stirrade på snöflingorna. ; : Hvarföre är du så elak, flicka? frågade herr Tönne förundrad. SMärker icke kusin, yttrade fru Stefana, Satt Konkordia: förehar en kur, och omden spår jag god framgång. ; Hvad Konkordia gör är alltid väl gjordt, menade magister Sune, men jag begrep icke det här. T Jag skall nog förklara det för dig vid tillfälle, min vän, inföll hastigt Konkordia, Smen nu måste jag skynda mig upp efter något, som jag glömde!X Mom ett Sgonblick var den raska damen ter ute. Kornetten stod ännu lutad mot en af de gamla stolparna vid det utbyggda förstuoutaket.