Aftonbladet – 15 maj 1861, sida 2

STOCKHOLM den 15 Maj. Den italienska pressen och påfvedömet. i De politiska händelserna i Italien ha me 1 fört att den italienska och isynn rhet den: sardinska pressen på det sista årtiondet med; en förut okänd frihet kunnat yttra sig om: le kyrkliga angelägenheterna. Och af denna rihet har hon begagnat sig i fullaste mått. Papismen tillika med hela den grundval, på hvilken den hvilar, har blifvit angripen med satirens sckarpaste och mest bitande vapen. De högt stående personligheterna . kyrkan, ja till och med påfven sjelf ha senom begabbande skildringar gjorts till öremål för hån och åtlöje, och stundom nar protestantismen till och med blifvit prisad på katolicismens bekostnad. En af pressens talangfullaste representanter i ofvannämnda riktning är Bianchi Giovini, förut redaktör. af SÖpinioneX, nu af sUnione. Med söndagsnumret af hans blad atkommer hvarje gång ett tillägg, i hvilset ett eller annat kyrkligt ämne utförligare behandlas. I Turin gå och gälla dessa ålnandlingar i allmänhet under namn af sönlagspredikningar (prediche dominicale), och de äsas öfverallt med stor begärlighet på sönlagsmorgonen. Författaren har samlat och särskildt utgifvit en del af dessa söndagspredikningar, hvilka han ansett vara af nåsot varaktigare intresse. I företalet anmärker han att här behandlas en följd ef historiska, statsoch kyrkorättsliga samt .eologiska frågor, som stå i omedelbart samband med det sociala lifvet och intellisensens utveckling samtsåledes: också i samma mån beröra den borgerliga frihetens utveckling. Ty det är en stor villfarelse att öfverlåta behandlingen af sådana ämnen åt presterna allena; äfven lekmän böra sysselsätta sig med dem på grund af det stora inflytande dessa frågor utöfvat och ännu ständigt utöfva på menniskornas intellektuella och moraliska tillstånd och deras poitiska. tillvaro. Nedanstående karakteristik af Pius IX och en lika qvick som skoningslös teckning af Turins fordna erkebiskop Franzoni kunna tjena till exempel på tonen i dessa artiklar samt till att visa, huru långt friheten sträcker sig i denna riktning. I begge uppsatserna tycker man sig höra ljudet ai yxhugg, som arbeta på att nedbryta den hierarkiska kyrkobyggningen i Rom. SPius IX är en af dessa obetydliga personer, som i och för sig sjelfva äro intet, utan mot: jaga färg och prägel af sin omgifning. Såsom ang var han förälskad, mycket förälskad, och denna alldeles arkadiska Kärlek är den enda känsla, som efterlemnat ett outplånligt minne i hans själ. Hans hjertas utkorade, Donna Clara Colonna, var bestämd till hans maka, men den illa marchese Maria Mastai Ferretti, som var simpel page hos Pius VIL och fattig, uppsköt bröljopet tilldess en eller annan syssla möjlien kunde försätta honom i en annan ställning. lyckligtvis led han af svindel, hvarigenom han utsatte sig för att en vacker dag bryta halsen af sig, om han fölle af hästen, under det han ledsagade påfven. Då han en gång hade audiens, sade Pins VIL deriöre till honom: Ni täres af två sjukdomar, kärlek och svindel; blif rest, på det ni må bli botad för bådadera. Detta råd hade någon likhet med en indirekt befallning; man måste finna sig deri, och de båda älskande åtskildes, utan att likväl svalna i sin ömsesidiga lidelse. Mastai utbytte svärdet mot käpan och beträdde den andliga banan. Donna. Clara fann sig i att ingå ett annat äktenskap; men Veviigare ständigt en varm tillifvenhet för sin fordne älskare, och hennes iörord hade han : att: tacka för sin hastiga befordran. 1832 blef han utnämnd till biskop af Imola, 1839 till kardinal. Hön betalade om-: kostnaderna för kardinalshatten samt åtog sig att göra les honneurs i anledning af den nye kardinalens utnämning, hvilket, efter romersk plägsed är ett fruntimmer förbehållet. Presterna vilja icke ha några qvinnor och kunna likväl ingenting uträtta qvinnorna förutan. onsignor Mastai, en man med mycket in: skränkt själ, utan lidelser och utan äregirighet, likgiltig för allt, som föregick omkring honom; fann sg såsom biskop i en liten dioces omgifven och under inflytande af belefvade män samt uppförde sig då också såsom en belefvad man och blef i denna egenskap omtyckt. Såsom kardinal var hans uppförande detsamma, och det var just denna fredsälskande, färglösa karakter, som gjorde hans lycka på den öfverilade konklaven i Juni 1846. Kardinalerna göra alltid på detta sätt; när de komma i förlägenhet vid ett påfveval, välja de den, som i deras tanke är den oskadligaste. Kardinal Mastai hade aldrig figurerat i intrigörernas och-de äregirigas hemliga råd. Folket kände honom icke, diplomaterna kände honom icke, och kardinalerna sjelfva kände honom nästan icke heller; han hade derföre hvarken väckt kärlek eller hat, man betraktade honom såsom en nolla. Såsom påfve och Guds ståthållare fortfor han att vara alldeles samma intetsägande väsen han varit som kardinal, som biskop, som prest, som påge. Då han samtidigt var omgifven af personer, som fordrade reformer, samt af andra, som afstyrkte dem, gaf han efter för sin biktfader Graziolis inflytande, men ännu mera för donna Clara; hvilka förklarade sig för reformerna. Det inflytande, som detta fruntimmer utöfvade på honom, var så stort, att han, för att hvarje dag kunna se och tala med henne, införde mottagningar, till hvilka äfven fruntimmer Hade tillträde. Det var derföre en olycka för Pius IX, att lonna Clara och hr Grazioli EN dogo, samt att han, då han icke längre kunde draga fördel af deras råd, föll i händerna på ett annat slags ntrigörer. Också var förlusten af den älskade mycket smärtsam för påfven; hade han varit skald, kunde han ha förgudat henne, såsom Dante förgudade sin Beatrice, eller förevigat henne, såsom Petrarca förevigade sin Laura. Men han