Aftonbladet – 4 maj 1861, sida 2

?QO, min gud, ser du, Konkordia.. Juanna sprang häftigt till den lilla af två plankor bildade bron, som ledde öfver bäcken. cHväd är. det... hvad menas härmed?? utbrast Konkordia och fattade tag i Juannas klädning. 4Släpp mig, uppehåll mig icke! ropade den unga flickan otåligt. ?Min andra mor har något att säga mig. Har du glömt att vi öfverenskommit om denna signal, då jag är här?? n Med styrka: ryckte hon sig lös och var i ett par språng öfver plankorna; öfver stättan och i full fart iland? öfver de utblommade ängarne. 1 vild yra; med alla sinnen lössläppta, kastade sig Konkordia ned på den lilla planen bakom lusthuset, der ingen menniska kunde se henne. Hon hade velat upprifva marken, spången, bäcken och framför allt ängen, öfver hvilken Juannas små fötter flögo. Ingenting, ingenting förmår jag — alltsammans står qvar: allt går sin gilla gång... ingen storm, inga bränningar, inga. strömsättninvar vilja förstöra hennes lycka, medan minga, fasansfolla qval aldrig skola finna rast. ellerro ... Är han hemkommen .. ligger hon nu vid hans hjerta .. smeker hans kind henNES. Nej, nej, jag skall icke måla denna tafla ... O, den som vore död!? Hon reste sig häftigt, sprang åter in i lusthuset och tillslöt dörren. Då hon en timma senare kom hem, var hon hvit som döden och synbart kall. som den. Men dess frid lästes ändå icke på hennes ansigte. Hur i guds namn är det, barn — har du blifvit sjuk? frågade moderh, då hon inträdde. sid )k Nej, jag är ju aldrig sjuk, men jag fryBer ... sk någon sökt migte SÅ