Aftonbladet – 4 maj 1861, sida 2

ock domaremakten icke ställer den olycksj: ige bankirens alla medbrottslingar på samna skampåle, så kommer dock historien cke att förgäta en enda deribland. De unna väl undandraga sig skandalen, de unna, såsom hr Richemont till -spelhusets vanära lägga brottet af ett sjelfmord; de unna såsom detsedan: Mires arrestering ner. än. en gång .skettyutur en obekant skattkammare, ur en faderligt öppnad kassa jsa millioner, för att dermed lösköpa sig ;ch söka på nytt upphjelpa sin kredit, hvilen hos dem företräder hederns plats, de unna, i fall man anklagar dem, ropa att ultsammans är idel förtal; för närvarande örmå de allt, men ingenting emot det oberekliga förakt, som framtiden håller för dem . beredskap. Mirås är ingenting mer och ingenting minlre än en oförskräckt äfventyrare, hvilken under äfventyrliga tider haft lycka, och som plötsligen gått under, emedan han försummat att i rättan tid krypa ned under täcket, och utbyta skamlösheten emot hyckleriet: dan hade visserligen insett, hvilken stor fördel var att draga af den nuvarande, åt de materiella intressena hängilna konstgjorda yftningen, men hade ej begripit att stunden var inne, då det erfordras en liten :blandning af ärlighet jemte fintligheten för att vifva en fastare grund åtsin ställning. Under det hans patroner började återvända till den gamla monarkiens taktik och sökte ställa den osäkra framtiden i harmoni med det närvarandes lycka, så fortsatte Mires alltjemnt sin gamla slentrian. Han öfverlyglade sina mästare och komprometterade dem; man måste låta honom falla. Såsom finansman står han under medelåttan; såsom industriidkare är han endast säck och förvägen, men utan system, utan kunskaper. Han har aldrig haft någon egen tanke, han har aldrig utfunderat någonting: Under tidningslarm och utrustad med en fräck dristighet lyckades han att stiga; han måste falla såsom en vanlig bedragare, så snart lyckan öfvergaf honom. Hvarje gång som han fattade pennan för att afgifva något yttrande rörande kreditväsendet, ådagalade han jemte den mest gränslösa egenkärlek den största enfald. Så framställde han t. ex. det allmänna välståndet beroende af frågan om inträdesafgifter på börsen. Utan att rätt förstå bedöma spekulationerna, knappt anande hvilka bland dessa måste gifva en loflig vinst eller hvilka måste medföra förlust, blandade han sig i allting, på måfå, af en otyglad lust för spel och för intriger. Och derför skall man ej kunna uppvisa en enda bland hans spekulationer, som varit god och fördelaktig för andra. Hvad-honom sjelf deremot angick, så hade hån redan från första dagen förstått se sin egen fördel till godo. Hans enda talang, hans enda hjelpkälla var ett oupphörligt, till det yttersta drifvet bruk af puffar, af.s. k. reclames (ett slags för Frankrike egendomliga, i sjelfva texten af tidningar införda, högt betalta annonser) af offentligheten öfverhufvud. Med irenne tidningsspalter trodde han sig kunna bjuda hvarje fara spetsen. Och derföre har han i afsigt att bli rik till en början köpt flera tidningar, och då sådant ej längre gick an, ombesörjde han utgifvandet af jernvägstidningen?, som eh uppehölls medelst en tribut från de särskilda bolagen, innan den kunde lefva på prenumeranter. Mirås tror icke på något förstånd hos allmänheten; men han räknar på dess dumhet. En ganska aktningsvärd bankir, hvars förmögenhet ännu icke uppnått samma oerhörda omfång som de nuvarande börshjeltarnes ochy vilken inskränkande ; sin verksamhet inom sitt stånds pligter, icke inlåter sig sig uti några vågade spekulationer... hr M. befann sig en dag i förtroligt samspråk med Mirbs.7 i Hr M:?, sade den sednare, vet ni väl hvarföre ni icke ännu är rikare än ni är?? ?Nej, hvarföre?? Derföre att ni ännu icke har reda på huru dum allmänheten är?. — Ingenting kan jemföras med den oförskämdhet, hvarmed Mires, hoppande omkring på sin byrå och svängande i luften sin promenadkäpp, sålunda för en affärsman Tförrådde den moderna finansverldens hemlighet. Det ärsannt att allmänheten är dum och vill bli bedragen; detta är det enda som Mirås har förstått. Det var hans talisman; dermed öppnade han för sig allas dörrar; Men en talisman blir slutligen utnött; och man spekulerar icke alltid ostraffadt på dumheten, hvilken ändå när allt kommer omkring, är af en otacksam natur. Mirds härstammar från en judisk familj, och är född omkring 1803 i Bordeaux. Hans allraförsta uppträdande är ej bekant. Han var springpojke, bokhållare, mäklare. Han uppfann en alldeles ny spekulation Han studerade regelmässigt hypoteksböckerna, gjorde anteckningar öfver särskilda poster, och då han upptäckte att det förestod någon gäldenär en snar uppsägning, skref han till denne och rådde honom att vidtaga nödiga åtgärder. På hvarje sådan underrättelse följde naturligtvis en present. BSednare föranstaltade han om lusttåg till Paris. Han förband sig derjemte att emot en billig ersättning föra omkring i Paris de småstadsbor, som lockades dit af de stora nationella festerna, äfvensom att der hålla dem med kost och bostad. Han anförde i egen person dessa en ombesörjde deras behof och gjorde tjenst som deras cicerone i Paris.? (Forts.), En enropeisk intervention i Polens j affärer. ff Än nnarrna ha harvättat gt mveska ntrilkkna.