Aftonbladet – 30 april 1861, sida 3

VYlalct alt Hall OTaTnllgat Y)Tro mMogcrata. Han öfverlemnade afgörandet åt ministeren men måste ännu en gång försäkra, att hva som hittills skett icke vore italienskt, icke nationen värdigt. Garibaldi fortfor vidare: Österrikarne tillväxa, reaktionen höjer hufvudet och jag begriper ej huru vi, under det hela Europa rustar, skulle vara utmanande om vi göra detsamrra! Rörande sydarmån är det fråga om 30,000 man, med officerare, hvilka skulle kunna bjuda spet-: sen åt den förnämsta officerskår i verlden. Det är fråga om män, som kämpat vid sidan af briter och fransmän. Då jag talar om mina officerare, så är jag lika kompetent domare som general Fanti, och jag föreställer mig, alt jag visat verlden hvad mina officerares tapperhet förmå uträtta. Vill konseljpresidenten uppriktig försoning, så må han begagna en försvarskraft, hvaröfver han kan förfoga och som icke utmanar någon: Jag skall underkasta mig kammarens dom och deltager ej i omröstningen.? Med denna förklaring af Garibaldi var debatten afslutad och omröstningen följde. Ett antal af 276 deputerade var närvarande; 5 af dem afhöllo sig från omröstvingen; af de öfriga röstade 194 för och 77 emot Ricasolis dagordning. Bland dessa sistnämnde voro Bixio, Brofferio, Conforti, Depretis, Ferrari, Libertini, Mellana, G. Pepoli m. fl. För ministerpresidentens yttrande under debatten redogöres af ett Turinerblad som följer: Grefve Cavour förklarade på Fantis vägnar, att krigsministern icke velat bestrida de garibaldiska officerarnes tapperhet; tvärtom. Bland dessa generaler fanns en, med hvilken Fanti vore intim vän sedan 25 år tillbaka. Öm dessa ädla män tänkte på att draga sig tillbaka, så vore detta nu, då man stode gentemot-en fruktansvärd armå och hade att bekämpa oroligheter uti södra Italien, ett illa valdt ögonblick. En öfvergående harm borde ej föranleda till sådana beslut. -Han, Cavour, värderade alltför högt Bixio, som redan före sina nyaste bragder gjort sig förtjent om fäderneslandet, att han skulle kunna anse honom i stånd till ett dylikt steg. Hvad Garibaldi beträffar, så hade generalen derigenom att han utur sin dagordning borttagit ordet genast i fråga om sydarmåns återställande, gjort ett stort steg att gå Ricasoli till mötes; men likväl väckte Garibaldis förslag stora betänkligheter, huru gerna än han, Cavour, för öfrigt ville sluta sig till Garibaldi. Bland dessa svårigheter voro några af teknisk-militärisk art; man kunde ej försätta kadrerna i aktivitet, utan att förse dem med underoffiterare och soldater, och detta vore i närvarande ögonblick icke möjligt. Men hufvudsvårighetenX, fortfor Cavour, ligger mera uti den allmänna ) olitiken, mindre uti den inre; ty vi hysa intet misstroende mot kadrernas aktivitet. Män, sådane som Mediei, Sirtori, Bixio och deras vänner förtjenade förtroende, och jag drager ej i betänkande att förklara, att jag, om den utländska politiken ej vore, skulle lugnt qvarblifva i mitt embete, om hufvudstadens garnison t. ex. kommenderades af general Bixio. Men en af Garibaldi efter en förträfflig. fastän ny metod bildad armå, har en ka: rakter, som ofelbart skulle föranleda krig. Den kan ej begagnas i fredstider, kan ej reformeras utan att ett krig nästan omedelbart bryter löst. Om detta -behöfver bevisas, då har Bixio gjort det uti sitt gårdagstal. Om, sedan detta tal var hållet, regeringen försatte en division uti aktivitet och öfverlemnade kommandot åt honom, så skulle detta öfverallt anses såsom en krigsförklaring. Man har talat om de engelska frivilliga; men detta är en helt annan ak. Garibaldi har yttrat utmärkta omdömen rörande de-frivilliga, men han har ej sagt, att de hvarken kunna jemföras med de engelska frikårerna, hvilka hafva engagement, eller med de; engelska miliskårerna, som egentligen äro mobilgarden. De för tvenne år: sedan i England upprättade frivilliga göra endast af fri vilja tjenst, hvarigenom de hvarken dragas från sin boningsort eller sitt arbete. De sammenträda blott på bestämda dagar, för att öfva sig i vapnens bruk, under ledning al officerare, som äro utnämnda af regeringen. men derföre ingalunda nödgas afvika från deras vanliga lefnadssätt. De erhålla hvarken sold eller mundering, och vapen utdelas: endast till dem, som sjelfva ej kunna anskaffa sig dylika. Detta är alldeles icke faliet med Sydamerika, Välan! Jag framställer helt enkelt till kammaren frågan: om vi böra företaga något, som kunde anses såsom utmaning till-kvig. Vi hafva öppet. förkunnat hela verlden hvad som är vår regerings politik. Den italienska frågan skall ej varda löst så länge sjelfstänigheten ej sträckt sig öfver hela halfön, så länge rom rska och venetianska frågorna icke äro fullständigt lösta. Men romerska frågan måste — så hafva vi tillagt — lösas fredligt samt utan fiendtligheter mot Frankrike, och vi anse fransmännen i Rom ej såsom våra fiender. Hvad Venetiens belägenhet beträffar, så är den oförenlig med en varaktig fred. Men vi-kunna ej derföre antända krigslågan uti Europa. Jag förstår ganska väl, att det äfven kan finnas en annan politik, som säger att vi äro på krige fot, att det nuvarande lugnet å ömse sidor blott betraktas såsom en vapenhvila och att vi måste rätta oss derefter. Detta är ett annat system. Men vi anse endast den förstnämnda politiken kunna medföra framgång för oss, emedan den är en fortsättning af den :politik, som Italien började vid Novara och hvarigenom det vuxit till 22 millioner, och hvarigenom det mål skall uppnås, hvartill vi alla -sträfva. Om I viljen erinra er det som Bixio från åtskilliga håll erfarit i Paris om Europas allmänna mening, så skolen Tbiträda min uppfattnin Oo M mamma ere ROÖöEKHBR) YA hen! sl VS ANINg.