Aftonbladet – 30 april 1861, sida 2

Det kan anses obehöfligt att hafva vidrört pastoratets alla tre socknar, men händelserna i dentia familjroman äro förlagda i såväl den ena som den andra ...... Vi befinna oss nu på det visst icke stora Byborg, som innehades af f. d. majoren herr Tönne von B. Egendomen hade på sin långa sluttning nakna klippiga stränder, nedstupande i den del af Nordsjön, som svallar kring Sotenäset. På höjden deremot -var den omgifven af en täck skogspark och några lundar, förenade med en icke oansenlig trädgård, sträckande sig i terrass efter terrass utför sluttningarne. Manbyggnaden, lång, gammal, grå och mossig som egaren, men icke förfallen, låg på en vacker plan långt uppe från stränderna och rundt omkring planterad med syrener, som skjutit så högt upp att de bildade ett skyddsvärn mot vinden. Det var endast genom uthuggningarna man lyckats få en blick utåt sjön, hvars majestätiska dån under hösten och vintern rullade mot fönsterrutorna och pep i de afbladade grenarna. tanföre det ärevördiga gå huset, midtför de lika ärevördiga grindarne med hundkojan på ena sidan och dufslaget på den andra, gick en stor utskjutande förstuga, der breda ekbänkar lutade sig intill de massiva stolparna, som uppburo träskärmstaket med små fågelhus rundtomkring. Utåt husets väggar syntes några bikupor och diverse finare fiskredskap. På en af ekbänkarne sutto tvänne män. Den ene — emellan 60 och 70 år — föreföll mycket äldre än han var: det sista Enslingen på Johannisskäret? och senast i Ett köpmanshus i skärgården följt kapten Odjers — den finske kaptenen — på hansresa genom Sotenäs, då han för alltid gvarstannade på Grafverna, der han fick en värdig graf.