Aftonbladet – 27 april 1861, sida 3

. JSSER BB JaRLLA 2 VIL I LISINAlVT Innehåll: GC. v. Zeipels samlade skrifter. — Om hb dandet af en nationalteater, af A. Ändree. — D norska nationaliteten på -Orkneyöarne. — Litterä notiser. a EPT UR NS Carl von Zeipels samlade skrifter. Förs bandet. Upsala 1861. Det har ofta blifvit sagdt och med ski anmärkt om vår tid, att den i fråga or litterär verksamnihet kan betraktas mera sot ett reflexionens än produktionens tidehvari att dess uppgift snarare synes vara a samla och ordna, granska och bedöma ä att — för att begagna Kellgrens ord — åstadkomma någonting helgjutet framsprun get ur en lågande bildningsgåfvas sköte Häraf ock den omvårdnad och pietet, hvar med man i våra dagar uppsöker spridd blommor och blad ur poesiens fordna lust gårdar, den nu vida mer än förr utbildad talang att i litteraturhistoriska arbeten elle enstaka monografier teckna bilder af tän kare och sångare, af siare och skalder. E: rik och kärkommen frukt af detta tidsträf vande lemnas oss nu i den diktsamling v här anmäla. Den beledsagas af ett förord der skaldens lefnadsteckning, ett litet för träffigt kabinettstycke, utfördt af Atter boms mästarehand, lemnar oss en klar och trogen bild af den hädangångne som men niska och författare, och som på ett lika egendomligt som pikant sätt gör den sven ska allmänheten bekant med den man, om hvars skaldeförmåga den ädle tecknarer med fullt skäl yttrar, att hon i vår vitterhet städse skall erkännas för hvad hon är: älskvärd, aktningsvärd, minnesvärd?. Carl von Zeipel tillhörde, som bekant är, den krets af unga litteratörer, hvilka ungefär amtidigt med det nya statsskickets införande stiftade den s. k. nya skolan inom svenska vitterheten. Inom denna skola intog han väl icke någon synnerligt framstående plats, men utmärkte sig emellertid genom en frisk och flärdlös ton, en ledig versifikation, och framförallt genom den fromma, rena och fosterländska anda, som deruti uppenbarar sig. De sista åren af sin :efnad sysselsatte han sig nästan uteslutande med törfattandet af romaner. Första bandets innehåll utgöres af ?Evangeliska romanser, Wasagrafven i Upsala domkyrka, tEstmötet och fRiddar Tynne. I romanserna, tjugoen till antalet, tecknas åtskilliga bilder ur den evangeliska historien. Genomträngda af en rent kristlig anda och i allmänhet utmärkta af enenkel, ren diktion, lida dock dessa romancer, hvilka synas vara skrifna under en tidigare period, här och der af vissa dunkelheter, som störa intrycket. Scenerna ur Gustaf Wasas lif, efter freskerna i Gustavianska grafkoret, äro hållna i en mera dramatisk form och vittna om ett varmt svenskt hjerta. Estmötet, som betecknas såsom en Romantisk handling från början af trettonde århundradet, är en scen ur Sverges tidigare riddareålder, dramatiskt behandlad, men der intresset helst stannar vid de lyriska partierna. I Riddar Tynne? har förf. sökt öfverflytta den urgamla vackra folkvisam i lyrisktdramatisk form. Äfven här utmärker sig företrädesvis det lyriska elementet. Vi meddela här såsom prof på skaldens formsköna språk och lågande fantasi följande strofer ur ?Riddar Tynne?: tTvå ting äro skönast på jordens rund För nytända ynglingaflamman: Ett gnistrande svärdsgny i slagtningens stund En kyss på den rodnande brudens mund... De äro min Tynnes glädje och gamman. Trogen kärlek öfvervinner Lifvets alla tunga öden; I dess klara ljus försvinner Skuggan, som bär narin af döden. — Om bildandet af en svensk national-teater, uf ÅA. Andree, är titeln på ett nyss utkommet litet häfte om endast 23 sidor. Författaren utgår från antagandet att teatern bör. vara icke blott ett angenämt tidsfördrif, utan, hvad som högst sällan kommer beräkning, ett lärosäte för det sanna och sköna, för en fortgående civilisation. Han anser derföre att ett teaterstycke för en nationalteater, vare sig att sjungas eller alas, icke får, efter nutidens sed, vara ett sammandrifvande af de mest olikartade halsorytande och osammanhängande ämnen för att reta en sjukligt stegrad nyfikenhet och istadkomma så kallade teatereffekter, utan ett helgjutet konstverk, fritt till ämne och yehandling, men alltid inom sedlighetens åmärken och :bygdt på en genomgående anning och så att det icke blott obemärkt emnar en moralisk eller estetisk lärdom, itan äfven ett angenämt och välgörande inryek för sinnet. Skulle den större allmäneten i början icke kunna njuta af dylika kådespel, tillhör det nationalteatern ati lära len det... Mordscener och alla dithörande ;räsligheter och rysligheter landsförvisas för ultid. En nation, som tror sig behöfva sålant för sitt nöje och sin bildning, är vida kild från upplysningens och civilisationens ätta väg. På detta sätt anser förf. teatern blifva en nögskola, icke för det uppväxande utan för let uppväxta slägtet, som derifrån inhemtar ina grundsatser i samhällslära, estetik och noral Förf. framkastar derpå frågan, hvilka eformer äro vid kongl. teatern nödvändiga ör att göra densamma till en så beskaffad konstanstalt, och han framlägger i tretton ärskilta punkter, hvardera beledsagad al n kort motivering, sitt svar på denna råga; yrkande han sålunda: dramatiska cenens skiljande från den lyriska och förlyttning till egen lokal (genom inköp af lindre teatern eller uppförande af en ny eater); — elevskolans borttagande och eleernas öfverlemnande till musikaliska akalemien, som förvandlas till ett konservatoium, i öfverensstämmelse med goda utländla mäÄndad tar: su oo halttana HwaofRmm anda