Aftonbladet – 27 april 1861, sida 3

TÖM CM PLEIOCHAEC OCM Synnad Sstalining. De norska öarne deremot äro införlifvade i det britiska riket; de utgöra ett britiskt greftskap, som sänder en representant till det britiska parlamentet. Föreningen är fastare tillknuten, men af den orsaken också mindre fördelaktig. Ett så långt aflägset och så svagt representeradt landskap skall alltid se sina intressen mer eller mindre tillbakasatta. Såsom britiskt landskap utgör det skatt jemte rikets öfriga delar, men erhåller långt ifrån så mycket tillbaka af staten som dessa. Hr Balfour klagar öfver att kronans och kyrkans gods på Orkneyöarne användas för främmande, d. v. s. engelska ändamål. Inkomsterna af dem inflyta nemligen i rikets gemensamma skattkammare, och således har ÖOrkneyöarne jemförelsevis mindre nytta deraf än Middlesex. På samma sätt ha också norsk lag och norska rättsbruk försvunnit på Orkneyöarne, medan den gamla normanniska lagstiftningen ännu hålles vid makt på Jersey. t Orkneyoch Shetlandsöarne blefvo först i det femtonde århundradet förenade med Skottland. Till den tiden utgjorde de ett skandinaviskt jarladöme, underordnadt den norska kronan — än mer, än mindre beroende, allt efter som öfverherren var i stånd att utöfva större eller mindre inflytande. Etthundra år, eller så omkring, innan öarna afstodos till Skottland, kunde jarlen knappt ens anses såsom vasallfurste. Henry lord Sinclair blef år 1379 insatt till Jarl af konung Haakon VI på ett sätt, som inskränkte honom till blott och bart guvernör. Anmärkas bör, att jarladömet redan genom giftermål öfvergått till en skotsk slägt, och två efter hvarandra följande skotska biskopar, Thomas och William Tulloch, voro under en stor del af det femtonde århundradet ifrigt verksamma att befrämja skotska intressen på Orkneyöarne. En skotsk adelsman, som motvilligt erkände Norges konung såsom sin öfverherre, regerade på helt annat sätt än de gamla norska jarlarne, hvilkas sjelfständighet knapt var annat än nominel och hvilka med eröfringens rätt tillika herrskade öfver en stor del af Skottland. Folket fortfor dock att vara skandinaviskt, bibehöll sina gamla skandinaviska lagar och framför allt odulrätten, enligt hvilken en man är-fullkomligt herre öfver sin jord och icke skyldig lydnad eller hyllning åt någon annan. HSåsom undersåte erlade han de skatter, som pålades honom af allshärjartinget; men såsom jordegare var han ej skyldig till afgifter eller tjenst åt någon annan. Han innehade sin jord likasom konungen sitt konungarike af Guds nåde. Det är tydligt, att de gamla norska lagarne redan börjat undanträngas innan öarne afstodos. Odalmannaståndet aftog i styrka, på samma gång det tillväxte i antal genom öfverdrifven jordstyckning. Skotska Jarlar och skotska biskopar förde skotska nybyggare med sig. Jarlarne ef huset Sinclair höllo ett hof, som hr Balfour kallar det mest eleganta och förfinade i hela Europa, men hvilket var väsendtligen skotskt, icke norskt. Alla dessa förhållanden bidrogo att sätta den skotska kronan i varaktig och lugn besittning af ett land, till hvilket hon i sjelfva verket blott egde en pantinnehafvares tillfälliga rätt. Sedan skottarne fått herraväldet, blef allt som var skandinaviskt undanträngdt och vid flera tillfällen måste öarne utstå den mest obilliga och skamlösa behandling. Hr Balfour är isynnerhet förbittrad på hiskon William Tulloch, hvilken år 1472 erhöll rättighet att uppbära tionde af alla krohans inkomster på Orkneyöarne och som pålade nya bördor, utan att bekymra sig om odalrätt eller billighet. Med jarlarne hade det redan året förut (1471) tagit slut, då den sista jarlen William Binelair af Jacob III fick en pension och flera gods i utbyte mot jarladömet på Orkneyöarne. Således sak nade öarne hvarje beskyddare mot, sinal skotska biskopar. År 1485, då en annan: Sinclair, Henry, sonson till William, komj dit, visserligen icke såsom jarl, men som skatteindrifvare, inträdde en förbältring, och Orkneyöarnes slutliga förnedring inträffade först ett århundrade derefter. År 1581 erhöll lord Robert Stuart, en naturlig bror. till drottning Maria Stuart, det åt honom ånyo upprättade jarladömet öfver både Orkneyoch Shetlandsöarne tillika med styrelsen öfver biskopsgodset. Han och hans son jarl Patrik icke allenast trampade öarnes gamla rättigheter under fötterna, utan betedde sig i hvarje afseende såsom verkliga tyranner. Jarl Patrik halshöggs, men Örkneyöboerna tyckas icke hia vunnit synnerligen mycket på hans bortgång. Om den följande tidrymden har hr Balfour blott få detaljer att meddela; han berättar dock åtskilligt om det sätt, hvarpå öboerna blefvo plundrade af de stridande partierna under sjuttonde århundradets medborgerliga krig: År 1659 gåfvo de Montrose 2000 man och 40.000 pst., och samma år afpressade republikanerna dem 300 hästar och 60,000 Pst. År 1651 uppsatte de ett helt regemente åt Carl I, och han lönade deras trohet och uppoffringar genom att utpressa 152.000 p. st. af dem år 1662 samt derpå öfverlemna ön till jarlen af Morton, den värsta af ella tyranner, af hvilka Orkneyöarne varit hemsökta, — Tyska teaterskolor, deras värde och nödvändighet är titeln på en nyligen i Tyskland utkommen sk af grefve H. v. Bothmer. Att döma af ett referat al innehållet förtjenar denna skrift att behj ven ann C i land. Det är nnerligt att den dande af r till en ful dramatisk så tidse så mycken inAvtelzseril;: ig, ligger så nära till hands och med ma omfattas af insigtsfulla och oner. ändock ingenstides ännn