Aftonbladet – 26 april 1861, sida 2

Jag afslutar denna skizz från sillfisket med anförandet af ett bref, som jag icke längesedan erhöll fråh en på kusten bosatt person och hvilket berör samma allvarliga ämne: Fordom egde den fattige fiskaren åtminstone rättighet att uppsätta sin usla koja på berget eller skäret för att idka sitt hårda yrke, men huru många omständigheter ha ej. sedan inträffat, som nedtynga den börda, hbvarunder han dignar! Ö-hemmanen hafva fyraoch femdubbelt stigit i pris. Derföre kan klippans stackars son icke få innehafva denna utan skatt, och gårdbonden ökar den Supphörligt. Skulle nu någon lycklig kris inträffa och han kunde förljena så mycket att han förmådde sin hyrda rättighet till eger egendom, så får han dock, efter gällande lag, aldrig fullständig eganderätt, utan jordegaren kan när som helst återtaga lägenheten, emedan fiskaren icke kan anses besutten på bara berget. ärtill komma de ,prohibitiver, som i senare åren gjort det snart sagdt omöjligt för honom att föda sig och familj genom hvilka ansträngningar som helst. Så t. ex. hade genom de på Bohusläns vestra kust belägna badställena fiskrarne knappt fått en god afsättning på hummern, än dess fiskande förbjöds just under de månader, då han kunde få den högst betalt. Hummern skall stå på tillväxt på det att — såsom de steckårs viurelserna tro — engelsmännen måtte få uppköpa den till halfva värdet. ; : : Vid vissa tider på året tillströmmar vanligen en mängd småsill. Fordom kunde fiskaren, om han hade råd att köpa salt och en liten vad, sjelf salta in sådan sill både tilk afsalu och eget behof, men lärdo