Aftonbladet – 24 april 1861, sida 3

i sten. Endast Guri vågade skratta — hon ansåg alltsammans som en rolighet till hennes ära. Men snart tystnade detta skratt, då hon hörde en utig, frisk, men allvarsam röst uttala en besvärjelse, som dref hela hennes ljufva illusion på flykten. Hören mig allaX, ljöd den bernstensfärfan skönhetens fylliga stämma, hören och ömmen .. Sen ni den mannen, som nyss icke hade sin slike i förmätenhet och som nu kanske ville gömma sig under jorden, om han Kunde, för sin lagliga hustru, som han för nio år sedan öfvergaf! Hon var då så godt som bara barnet: endast sjutton år... Men han icke blott öfvergaf mig: han hade först lockat mig in i tätaste skogen; der han, förledd af sitt svartsjuka hjerta och vilda sinne, slog mig sanslös och, som han väl sjelf trodde, till döds — ty närjag kom mig igen, var han borta och hördes aldrig mera af, intills jag nu för en tid sedan, lockad åt dessa trakter, fick: höra hans namn och. öfverdåd nämnas och hans skamfullhet att, utan säkerhet om enklingskap, vilja narra en godtrogen stackars qvinna i annan snara. Men min är han, och min vill jag att han skall vara... Res dig igen, Jörgen — jag förlåter dig!4 Och med naturens osökta, men derföre icke mindre ädla behag utsträckte hon båda sina. armar mot den ännu förstummade Jörgen, Den som först löste sig ur förtrollningen, var Guri, hvilken, slungande en förkastelsens och häpnadens blick på den tilltänkte äkta mannen, under kraftiga och beteknande åtbörder utropade: Jag skyr och föraktar att fordra någon räkenskap af dig, du dubbelbedragare! Stå der nu ensam med din glasbeslagna tatterska, vädkungens gemål... ta