Aftonbladet – 24 april 1861, sida 3

hvars förmån hufrudsnkligen uppgifves varaåsyf tad med den godtyckliga agstiftningen, gemen ligen får vidkännas vida drygare omkostnader än fallet skulle hafva varit om räntan lemnats alldeles fri. Enär nemligen de flesta penninge innehafvare befinna sig 1 den samhällsställning. att de ej gerna vilja blifva kända för att utlånga sina penningar mot högre ränta, än den lagen föreskrifver, och sålunda bedrifva s k. procenteri, emedan detta af ailmänna meningen be traktas såson. något skamligt, men flera af dem likväl anse sex procents vinst vara 108 litet, när andra kunna tillgodogöra sig en flerfaldigt större vinst, anlita de vid penningelåns utgifvande vissa handtlangare, med biträde af hvilka, de der då få framstå såsom de enda synliga verktygen. penningarna stundom i andra eller tredje hand slutligen utlemnas till de lånsökande. Följden häraf blir att dessa sednare gemenligen få betala ända till 40 procent, ehuru sjelfva den egentliga långifvaren ofta nog icke beräknat sig till godo mera än 20 eller 35; allt det öfriga utgör handtlangarnes s. k. provision. Hade räntan varit fri och låntagaren kunnat vända sig direkte till långifvaren, skulle han naturligtvis i alla sådana fall kunnat erhålla sitt lån till vida billigare pris. — Att ett månggrenadt och storartadts. k. procenteri sålunda bedrifves inom vårt land, troligen till belopp af millioner rdr, behöfver ej styrkas, ty allmänt känd sak är så godt som vittnad. Emot de s. k. procentarne, hvilka drifva rörelsen i större skala, svara de s. k. pantlånarne, när fråga är om mindre lån. När de förra utborga hundratals eller tusentals riksdaler mot löpande förskrifning eller s. k. revers med borgen och 40 procents ränta, utlåna de sednare små belopp, vanligen emellan 50 öre och 10 rdr, emot handfången pant samt en ränta af 4 öre på riksdalern i månaden, eller vid pass 48 å 50 rn Båda dessa klasser, med föröfrigt lika åligt rykt2 hos den allmänna opinionen till följd af losstiftningens mångåriga inverkan på :densamma, äro lika flitigt anlitade; de förra af alla sådana, som äro i stort behof af snart erhållna lån, men sakna antingen tillräcklig kredit eller närmare bekantskap med penningehafvare eller erforderlig säkerhet i fast egendom och dylikt: de sednare af alla de mer eller mindre fattiga, hvilka sakna medel till sina små dagliga utgifter, men hafva någon sak eller något bohagsting att erbjuda till säkerhet för ett litet erhållet handlån: Om man äfven vill medgifva, att tillvaron af s. k. procentare och s. k. pantlånare är ett samhällsondt, och att den stundom ganska dryga beskattning de pålägga den hjelpbehöfvande delen-af allmänheten, i viss mån är fördömlig, måste tänkaren dock, i stället för att blott helt enkelt fördöma dem och tillräkna dem allt det onda, som de möjligen kunna åstadkomma, biiligtvis gifva sjelfva den rättsvidriga lagstiftningen hufvudsakliga skulden för att de kunna uppstå och förkofras inom samhället. Vore räntan fri och icke något vanhedrande vidlådade detta utlåningssätt, skulle den fattige snart få sina behof afhulpna hos pantlånare hvilka nöjde sig, med 10 till 15 procent. Annu värre blir förhållandet om vederbörande, sedan ifrågavarande långifvare en gång finnas till, af ursäktlig ovilja emot dem söka motverka deras i allt större utsträckning sig utbildande näringsfång genom egenmäktiga steg och rättsvidriga stadganden, -som till på köpet drabba icke ensamt dessa föremål för oviljan, utan äfven, och måhända i ännu högre grad, en:betydlig del af den hjelpbehöfvande allmänheten, hvilken är alldeles oskyldig uti deras tilltag att i smyg kringgå en lag, som aldrig kan undgå att kringgås. Något sådant har emellertid helt nyligen inträffat uti vår goda hufvudstad, hvars vällofliga drätselkommission just i dessa dagar vidtagit en så abderitisk åtgärd, att denna myndighet sannerligen synes vara på god väg att i sin högvishet inträda på samma bana, som år 1793 beträddes af den republikanska franska regeringen, med äfventyr att slutligen råka ut för ett lika ändlöst trassel vid tillämpningen. Förhållandet härmed är i korthet följande. Som de s. k. pantlånarne i allmänhet icke hafva tillgång till så synnerligt stora kapital, och till följd deraf deras medel snart visat sig vara otillräckliga för den stora mängden af lånsökande, som dagligen belägra deras pantlånekontor, hafva de hittat på den 1 sig sjelf fullt lagliga utvägen att med sina kunders begifvande belåna de hos dem inlemnade panterna på den s. k. assistansen eller allmänna pantlåneinrättningen, och såmedelst förskaffa sig tillgångar till nya lån åtandra. Denna anordning misshagade föreståndaren för allmänna IR Eg OR (hvilken tager 10 procent ör sina lån) och man såg deruti ett menligt intrång i inrättningens egen lånerörelse. Då inick bemälde föreståndare, hr kamreraren N. erner den 15 Januari detta år till drätselkommissionen med en emot de s. k. pantlånarne rigtad skarp skrift, hvaruti han yrkade åtgärders vidtagande emot dem, emedan de förklarades Ng ÄRA 8 de verkliga låntagarne, och skrifens syftemål angafs med den något besynneriga satsen, som utgjorde slutorden deri, och der let hette: med ett eller två lån på dagen är len: verkligt fattige belåten för sitt behof. Denna ingervisning följdes af allmänna pantlåneinrättningens inspektor, hr rådman Brodin, som fått ; Uppdrag att yttra sig i frågan, och hvilken uti itt den 12 Februari till drätselkommissionen afrifna utlåtande bland annat anförde, hurusom jet borde förekommas att pantlåneinrättningen olifver en anstalt der enskilde pantlånare hafva n säker och hyresfri lokal för sina panter och tunna taga fonder för utvidgande af en icke ippmuntransvärd handtering, hvarefter :utlåandet slutade med det rg 5 satt hos pantlåremrättningen ingen person får å samma dag 1ittaga flera lån än högst två. Detta, såsom det ned skäl synes alltför litet betänkta förslag gilades den 13 Februari af drätselkommissionen, om sedermera låtit uti pantlåneinrättningens loal göra anslag derom. Har väl drätselkommissionen, när den fattade letta sitt märkliga beslut, noga öfvervägt, huru nycken egenmäktighet framträder deri, huru tor orättvisa det innebär emot hela den lånbewöfvande allmänheten, hvilken väl ej bör oförkyldt lida derföre att man vill komma åt de örhatliga pantlånarne, samt huru mångfaldigt rassel, huru många obehagliga, stundom a vister kunna uppstå vid tillämpningen ef detta kloka beslut. När för pantlåneinrättningen fines ett särskildt af Kongl Maj:t den 2 Juni 1832 itfärdadt reglemente, som noggrant föreskrifver lt hvad som skall iakttagas vid låns utgifvande, nen hvarken uti detta reglemente, eller uti kongl. refvet-den 22 Februari 1848, eller uti öfverstätållareembetets kungörelse den 27 Mars sistvämnda år förekommer det minsta, som kan gifva töd för den nu vidtagna godtyckliga åtgärden. I; ynes densamma svårligen från någon rättsgrund unna försvaras. Tvärtom svnes det nu anmärkta