Aftonbladet – 22 april 1861, sida 2

NS Tr SN TEE I RR FR ER ARR ARR RR pen. Strömmen vid Stäket lärer ej heller vara så stark att den lägger särdeles hinder i vägen för ångfartygens framkomst. Upsala ångfartyg ligga också redo att utlöpa och har från bolaget härstädes afgått order till ångbåtskaptenerna att undersöka farleden. Hvilken dag i nästa vecka ångbåtarna börja sina ordinarie turer har dock ännu icke kunnat bestämmas. Vårbraket lärer redan vara mer än till hälften fullbordadt omkring staden. Höstsädet är så dåligt, att mången landtbrukare måst så upp hälften af sina rågfält och eger ändock, särdeles om ej tillräcklig nederbörd och desto ynnsammare väderlek i öfrigt snarligast inträffr mycket små förhoppningar om någorlunda försvarlig skörd af dessa sädeslag.: Om skolväsendet i Piemont. Rörande de piemöntesiska skolornas historia och statistik meddelar Times väl underrättade korrespondent från Turin den 1 dennes-följande upplysningar: Folkets uppfostran utgör ett af dessa föremål, som omfatta landets ej mindre söciala och moraliska än dess politiska lif, den stora frågan om nationens pånyttfödelse lika mycket som den om dess befrielse. Det är det första svaret man har att afgifva till dem, som fråga hvartill Italienarne sannolikt komma att bruka sina nyförvärfvade frioch rättigheter. De ville, bli fria män för att kunna bli bättre menniskor, Och till vinnandet af detta ändamål är kunskapen om det goda framförallt af nöden. Till hvad grad tolf års frihet förbättrat Piemonts intellektuella ställning, -jemförd med tillståndet i andra delar afTtalien. kan slutas deraf, att då 1848 års vallag uteslöt från elektorslistan de s. k. analfabeti (de som. icke kunna läsa och skrifva) med undantag endast för den okunnigaste delen af befolkningen på-ön Sardinien, så har man nu måst utsträcka samma undantag till alla-derömerska, neapolitanska och sicilianska distrikterpa, inom hvilka i annat fall den stora massan af valmän skulle ha blifvit utestängda från utöfningen af politiska rättigheter. — Innan inflytelsen af fria institutioner hinner omskapa hela det italienska samhället, och för att kunna bli i tillfälle att på förhand bestämma följderna häraf i deras mest utsträckta tillämpning, kan det vara af intresse att kasta en blick tillbaka på huru berörde institutioner verkat inom den inskränktare krets, der de först infördes; att se hvad konstitutionen gjort för undervisningsväsendet i Piemont, för att deraf kunna sluta till i hvad mån läroanstalternas orgånisation kunnat göra ett folk moget för ett konstitutionelt styrelsesätt. Före år 1845 skulle man tryggt kunna åstå att Piemont var försänkt i ett lika hopplöst mörker. med afseende på folkets uppfostran, som någon annan del afltalien, samt att det i sjelfva verket stod efter Lombardiet, Toscana och Parma. Der funnos visserligen med -få undantag gosseskolor!i nästan hvarje socken; men undervisningen i dessa gick aldrig längre än till att läsa och skrifva. För hvarje ytterligare kunskaps vinnande måste man vända sig tilllycderna, der man på sjelfva tröskeln möttes af latinska gramatikan, och undervisningen från början till slut var af en strängt klassisk karakter. Följderna af ett sådant system i ett land som Piemont, der folket ej eger något verkligt språk, ty dialekterna äro hvarken skrifna eller hänförda till någon stafningslära, och kunna ej utbildas till italienska (ett språk, som de lägre klasserna alldeles icke kunna tala, och endast med yttersta svårighet förstå) — kan man knappt föreställa sig i England, der åtminstone bibeln och den allmänna böneboken bilda ett medel inom alla samhällsklasser att förstå hvarandra. Den piemontesiska gossen, som lärt sig att läsa, hade ingen italienska att läsa och italienskan skulle för honom varit en förseglad bok, föga midre än den latinska lärobok, ur hvilken hans prest lärde honom att stafva sina paternoster och ave. Bättre dagar uppginge för Piemont 1846, då Carl Albert visade tecken att vilja bryta med Österrike och slå upp ett nytt blad i politikens bok. Det var då som den ädle markis Alfieri Sollegno företog sig att öppna de första småbarnsskolor i Turin, och förmådde abbe Aporti att öfverflytta från London till Piemont för att der anställa försök med de förbättringar i undervisningsväsendet, med hvilka det hittills gått trögt under den österrikiska polisens ogillande. Två år derefter var Piemont en konstitutionell stat och omedelbart derpå utgick budet varde ljus!? och stadgades, att undervisningen skulle fritt meddelas öfver hela landet. Den gamla sardinska staten bestod då art 3,094 kommuner, och dess befolkning uppgick till ungefär 4,900,000. Ar 1850 funnos redan 4,336 gosseskolor, besökta af 137.339, lärjungar. -1853 hade dessa skolor uppgått till ett antal af 5;338 med 174,523 Tlärjanbar : 1856 var skolornas antal 5,922, ärjungarnes 191.983 och de sednares antal 1857 201,853. Lärjungarnes antal hade således inom sju år ökats med 64,454. Den qvinliga undervisningens framsteg voro ännu hastigare. Den hade nästan ända till 1848 varit inskränkt till nunneklostren, hvilket var ett privilegium för de: högre samhällsklasserna; men år 1850 funnos redan inom riket 1276 flickskolor. 1853 uppgick dessas antal till 2108, år 1856 till 2801. BSistnämnde år besöktes skolorna af 127,924 flickor, 1857 at 135.517. Jag har hittills meddelat dessa uppgifter utan skillnad mellan allmänna och enskilta,