Aftonbladet – 20 april 1861, sida 2

lärdomsskal för att blifva värdig umgänget med de praktiska förståndsvarelserna dernere. Att Holberg skref för alla tider, bevisas bäst derutaf, att dietta has stycke just nu hos oss får ett nytt värde derigenom att det kan sägas nära beröra en af dagens mest brännande frågor -— den om den ofruktbara mångoch utamläsvingen i våra skolor. Ty vilken kan undgå att se det den holbergska komedien är en blodig satir öfver glosinpruppandet, öfver den ytliga lärdomsfabrikationen, somn ännu i sin fulla kratt florerar hoc oss, och väl ännu icke på länge får maka åt sig för sundare åsigter. Vi ville önska att våra domkapitel och våra skollagstiftare i allnmså nhet ville på Mindre teatern taga i betraktaz de Holbergs odödliga satir — säkert skulle den lärdomen blifva helsosammare än mångt Nn annan; Beträffar de utförandet sätta vi främst hr Deland som Per klock are. . .En jemnare hållen och med säkrar Talen framställd figur torde man fåleta efter, oc glanspunkten i denna fram, ställning utgjordes af det moment, uti hwvi Iket klockaren, osäker på om han är en tupy? eller en menska, börjar bitterligen gråta. Vid några tillfällen: talade dock hr Dela rd något för otydligt för att kunna höras och förstås. Hr Pousette hade på sin lott fått den svåra uppgiften att framställa Erasmus Montanus, och vi tro att han lyckades deruti så väl som hans konstnärliga ska plynne kunde medgifva. Vi hafva dock föreställt. oss Montanus som en helt annan-personlighet och tro att om valet fallit på en skådespelare med mera riktning åt det komiska, så hade resultatet bättre motsvarat meninen med rollen. Det var nu någonting af arcisse Rameau uti hr Pousettes uppträ-dande, som i vårt tycke betydligt förstörde: effekten, och vi tro att Montanus bör vara. en mera löjlig och vensterhändt, mera rent. komisk än sorglig figur.— emedan vi annars: känna medlidande med hans hårda behand-: ling i sista akten — hvilket icke varit Hol-bergs mening. i Bland de öfriga uppträdande förtjenar hr Ahlström loford för sitt utförande af Jacobs: roll, och äfven hrr Åhman, Lagerqvist,. Bäckgren och Hanson samt fruarna Agardh och Gjörcke försvarade rätt väl sina plätser: MIl Engström var en ganska nätt. Lisbeth, ehuru hennes gråt kunde hafva modifierats. något litet. Förkortningen till fyra akter anse vi vara till styckets fördel, och skall det säkert ses med odeladt nöje af alla vän-ner till den goda. gediona komedien.