Aftonbladet – 20 april 1861, sida 2

TF TEATER. MISDRE TEATERN: Ungdomsminnen, komedi i I akt af Melesville och Dwwanois, Erasmus Montanus, komedi i 4 akter, af Holberg. ES representation på mindre teatern bjöd på tvenne komedier af helt olika slag, en af den nyare franska skolan med sin lätta dialog, sin fyndigt invecklade intrig och sina. något tvetydiga grundsatser, samt den Holbergska med sin trogna sedemålning och sin odödliga humor, enkelt och nästan utan egentlig handling — såsom vi nu för tiden förstå detta ord — gisslande sin och alla tiders dårskaper och svagheter. Den lilla franska förpjesen har förut gifvits härstädes på kungliga teatern och far äfven vid en mängd soirer varit en välkommen fångst, så att den egentligen taget väl icke är någon nyhet för publiken. Den är dock rolig nog för att kunna ses ännu några gånger, och det qvicka i dialogen, förenadt med det goda utförandet, gör att man icke särdeles fäster sig vid det något vågade förhållande som existerat mellan markisinnan och den gamle dansören, liksom äfven vid mademoiselle Ninettes något fria åsigt om ballettens ställning till corps diplomatique. Utförandet var, som vi redan antydt, GT godt och vårdadt. Hr Stjernströms irard är en charmant gammal dansör, som icke ens af sin ställning som maire kunnat förledas att blifva sina gamla gudar otrogen, och hans ballettmessiga pas och ställningar utvisade både styrka och behag — liksom hans fasa för yppandet af sin fordna pphöjda ställning var äkta komisk och. hela tournyren för öfrigt så fransk man kan önska sig. Fru Lagerqvist var en ståtlig gammal markisinna och mll Hammarfeldt en rätt näpen dansös, om också hennes dans icke just-kunde inge någon särdeles hög föreställning om pariserballettens ståndpunkt i koregrafiskt hänseende. Hr Kinmansson var liflig och rask. som alltid. Hr Pettersson en rätt rolig betjent, fastän äfven han ibland syntes-hafva varit vid balletten, i det han i de första scenerna hade några ställningar och steg för sig, hvilka gemenligen icke tillhöra betjentkammaren. Äfven den Holbergska komedien har hos oss förut. varit gifven, nemligen på Djurgårdsteatern, och det till på köpet på originalspråket. Detta skedde under det denna teater stod under ledning af hr F. Deland, och om det vågade försöket icke utföll särdeles lyckligt, så var det väl egentligen derföre, att de uppträdande hade litet svårt med att tala dänska. Afven i svensk drägt visade den gamla, goda komedien sin stora förmåga att locka till detta goda skratt, som just icke alltför ofta framlockas på våra teatrar. Något bättre ämne för en sann komedi kan man väl icke heller gerna tänka sig än denne stackars Rasmus erg, som lärt så mycket och lärt så illa att han blifvit en högmodig och ofördragsam bokmal, att han med förakt ser sina gamla föräldrar öfver axeln och att han glömmer kärlek, fästmö och framtid för blotta nöjet att få disputera för att få visa sin lärdom. Något mera sannt komiskt än hans straff kan man väl också icke gerna tänka sig, då han tvingas att förneka sanningar, som numera icke den mest obildade vill eller vågar betvifla, och då han, liksom kajan, som från sitt torn kommit ned bland fjäderfäna på gården, fjäder för fjäder afplockas sitt lysande