Aftonbladet – 18 april 1861, sida 2

crda, att rundt omkring honom i salongen hördes utrop af ovilja och afsky vid deuppckakande kraftscenerna. Att de öfverröstades af applåder bevisar endast att till följd af styckets gamla renomå den publik som finner nöje 1detsamma, vid tillfället hade mest talrikt infunnit sig. Det kunde tilläfventyrs också bevisa, att teatern gjort en god spekulation i pekunierthänseende, hvilket dock icke hindrar att den i konstnärligt och estetiskt afseende salt en båte, som den kanhända får något svårt att med heder taga in igen — för att begagna en spelbild, fullt tillämplig då det gäller detta stycke. Den sista akten och isynnerhet de sista scenernas verkligt korrektionshusmessiga realitet framkallade också här och der en skrattsalfva i den fullsatta salongen, och detta bevisar bäst huru de deruti hopade gräsligheterna slå öfver uti det oemotståndligt löjliga. Det tillämnade mordet, med den af Varner tillgripna bredbladiga brödknifven, ackomfejd af. obligatbastrumma, eller så allad åska, medan vakten griper spelarenförfalskaren-rånaren George, som i sista stunden liksom en annan familjefar omfamnar sin gråtande maka och sina barn — allt: detta utgör en tafla af så vidrig komNE att man bör skatta det för en ycka att. den icke är skickligare anlagd än att den retar ett oförderfvadt sinne till ett godt skratt. Hvad styckets uppsättning och utrustning beträffar, så kunde äfven dervid åtskilligt vara att anmärka. Isynnerhet kunna vi icke fatta hvad den märkvärdiga baltablån i andra akten har der att göra; och man måste på det enträgnaste anhålla hos teaterdirektionen att den måtte skaffa sig en ny åska, l: eller åtminstone någon Jofur, som vet bättre: traktera den än så, att man kan räkna trumslagen liksom vid en marsch eller ett tapto. På samma gång kunde kanske icke våra ur vägen att regissören bättre tillsåge scenens ordnande, så att man icke liksom nu och ofta blefve störd af misslyckade förändringar, i följd deraf öfver scenen springande arbetare, större gräl bakom kulisserna och mera dylikt, som just icke kan anses tillhöra en: väl ordnad; scenisk representation. Hvad styckets utförande vidkommer, så är derom, i följd af hvad i det föregående är sagdt, icke mycket att orda. Det vore obilligt att: begära det skådespelarne skulle af dessa krässa figurer kunna göra annat än mer och mindre poesilösa kopior af verkligheten; dock vore det att önska att de såvidt sig göra låter undvika att göra gräsligheten gräsligare än som är oundgängligen nödvändigt. Af den gamla uppsättningen fanns, utom hr Dahlqvist, endast hr Svensson qvar, hvilken nu liksom förut spelade den hederlige Dermonts roll med hela säkerheten och orubbligheten af em beskedlig borgare från en af våra mindre småstäder. Hr Almlöf, som förut exellerat uti Georges roll, utförde nu den gamle Germanys på ett ganska förtjenstfullt sätt, om också icke med all den sanning och det stora konstnärskap, hvilka hans store företrädare Lars Hjortsberg visste att deruti inlägga. De gamle omtala ännu. med rysande förtjusning huru denne store konstnär visste att adla den oliyggliga scenen vid fadersförbannelsen genom ett spel, som satte kronån på hans könstnärskap. Herr Dahlqvist återgaf Varners roll med mera sans och besinning, än man i allmänhet brukar kunna påräkna hos honom, vid utförandet af dylika partier. Serskildt förtjenar hr D. att betackas derför, att han i arners sista uppträdande icke mera gör sig skyldig till den öfverdrift i kostymer: ring som tillförene i denna rol gjorde honom till. den vämjeligaste figur, som: väl någonsin i lumpor gått öfver en scen. err Svartz har öfvertagit Georges roll och utför. densamma förtjenstfullt, isynnerhet uti sista akten. Det är också först der som den är något bestämdare till teckningen, än förut under styckets lopp, och man får derföre icke undra öfver att den vacklande rollen utfördes med ett visst obestäridt letande efter något att kunna gifva form åt. Isynnerhet var maskeringen i.sista akten lycklig och fri från öfverdrift. Fru Hedin bar många rätt lyckliga ögonblick uti Åmelies svåra. och föga naturliga roll; I andra akten skulle vi dock vilja råda fru Hedia till litet mera måtta uti den vådliga gymnastik, med hvilken hon lägger oss på sträckbänken, ty om det redan i sig sjelf är obehagligt att se en qvinna misshandlas, så blir det ännu mera pinsamt, då hon på detta sätt vrider och släpar sig från vägg till vägg, med en virtuositet som man Ticke kan neka sin beundran, men som blir alltför halsbrytande för att tillhöra den sceniska konstens utöfning. Beträffande de öfriga uppträdande är icke I mycket att tillägga; vi skulle blott önska att: herr Hartman vore litet mera karl för sin hatt, ty det ser riktigt vådligt utatt låta en så beskedlig gosse resa alldeles ensam med en hel nilljon på fickan. MIl Bock Ttycktes alldeles hafva glömt, att ingen gerna trotsar hela femton år utan att af den ilande tiden få behålla ett och annat souvenir, bestående uti en eller annanförarglig skrynkla, — ty att endast ombyta drägt, äfven I förutsatt att håret vore omlagdt, är bestämdt oa ARENAN AE AES CER sten TEEN SERA TE a a PA en em a VD a AN I PADI Et gl P.A Sa I