Aftonbladet – 10 april 1861, sida 2

let är en sanning, att afunden hos-oss är stt nationalfel, som förorsakat stora politika olyckor, så kan man aldrig för tidigt vörja arbeta för en representationsreform, som, en gång vunnen, lifvar nationalkänslan, tärker och sammanhåller de splittrade samvällskrafterna, samt. gör slut på de-lumpna slassfördomarne. och det gamla ståndshatet. Ur hvilken synpunkt vi än betrakta det jorda påståendet, kunna vi således ej finna något fullgiltigt skäl för dess sanning. Oss förefaller det ega mycken likhet med de obotfärdigas förhinder. Vill man verklig n en stor sak, så arbetar man ock derför, rots alla hinder, alla motgångar. Ett motsatt förfarande tillkännager en tvekan och ett vankelmod, som ingen varmhjertad försvarare af en rättmätig sak gerna vill låta komma sig till last. Ingen tro utan gerningar! Detta gäller lika mycket i politiken, som i religionen. För atti korthet framställa vår mening i ifrågavarande sak, så är den följande. Vinier,; såsom vi hoppas, den stora reformfrågan framgång, så är de mindres öde dermed afgjordt. Faller åter representationsfrågan, livilket vi för vår del skulle anse: såsom en stor nationalolycka; så hafva åtminstone de mindre reformfrågorna derigenom ingenting förlorat. Det står .då alltid öppet att arbeta för deras genomdrifvande. Att deremot nu uteslutande söka verka för dem, med undanskjutande af den stora frågan, vore att ställa denna alltför mycket i bakgrunden af en oviss framtid. Som denna framtid dessutom ej ger oss någon fullt tillförlitlig försäkran, att de ifrågavarande mindre Treformfrågorna skola vinna framgång, så frukta vi att, om vi nu släppte representationsfråganhelt och hållet ur sigte, för att blott hålla oss till dem, skulle på oss kunna tillämpas den gamla fabeln om hunden och köttstycket. Hvad nu svenska folket främst af allt har att göra, sedan den stora rörelsen en gång börjat, är att icke låta den falla. Dertill hör, att så talrikt som möjligt underskrifva de utsända listorna. Ingen må anse sig för obetydlig att tderpå sätta sitt namn. Då det just är fråga om uttryckande af-en allmän folkopinion, bör också ingen af det egentliga folket undandraga sig detta ringa besvär. Den stora reformens vedersakare säga väl nu, att en mängd tomma namn ingenting betyda. Står dock, såsom det bör vara, en man bakom det skrifna ordet, så vilja vi väl dock se, om icke namnteckningatne i längden skola betyda något. Man kan vara öfvertygad derom, att om under: skrifterna ieke blifva så talrika, som man eger rättatt önska och hoppas, skall nog detia komma att användas såsom ett ypperligt vapen i motståndarenas hand. För att icke gifva lastarenom rum; betänke således hvar och en fosterlandsvän i tid hvad dess frid tillhör!