Aftonbladet – 8 april 1861, sida 3

örfil. Josefine erkände att hon ögonblicket derefter tycktes ha insett att hon valt ett högst opassande sätt att uttrycka sin harm öfver hennes näsvishet, ty hon hade uttalat sin ledsnad öfver sin öfverilning, och hade bevisat uppriktigheten deraf genom att erbjuda såsom försoningsgåfva ett halft dussin kammarduksnäsdukar. Jag ansåg det icke möjligt att Josefine skulle kunna fortfara att hysa agg mot en matmor, i hvars tjenst hon varit alltsedan hon var helt ung; och jag sade henne detta då hon slutat berättelsen om hvad som tilldragit sig i öfre våningen. Jag, hysa agg! utropade Josefine, på silt hvassa, snarstickna sätt. Och öfver hvad, om jag får fråga? Om min matmor slår mig på kindbenet med ena handen, så ger hon mig näsdukar att torka det med den andra. Ack, min goda matmor, min ömsinnade matmor; min vackra matmor! Jag, en tjenarinna, hysa agg mot henne, min matmor! Ah, ni elaka menniska, som kan tänka någonting dylikt! Fy, jag just skäms öfver er. : Hon kastade på mig en blick — åen gemenaste blick jug någonsin sett, och brast ut i ett gapskratt — det gällaste skratt jag någonsin hört från en qvinnas läppar. Hon i vände mig derefter genast ryggen och gjorde aldrig sedermera någon hänsyftning på denna i händelse. I i Men från denna tid märkte jag en förändring hos miss Josefine; icke i hennes sätt att uppfylla sina göromål, ty hon var lika punktlig och noggrann dervid som alltid; j men i hennes sätt att vara och hennes lelnadsvanor. Hon blef förvånande fredlig och tillbragte nästan alla lediga stunder för sig sjelf. Jag ku icke angifva något emot henne, hvilket berättigade mig att framkomma med någon varning; men. det oaktadt, kunde jag icke underlåta ati känna, att om jag varit i min matmors ställe skulle jag, sedan hon emottagit gål. van af kambriksnäsdukarne, ha betalt henne