Aftonbladet – 8 april 1861, sida 3

märkligare är den säkerhet, hvarmed Victo I Emanuels förste minister här dristigt träde tvenne sådana motståndare som den romer ska hierarkien och Frankrikes -beherrskare under ögonen, och grefve Cavour bildar detta hänseende en Djert kontrast med de sätt, hvaruppå vi nyligen sett ett visst ka binett bete sig emot vida mindre farliga mot ståndare. Det tal: vi här meddela hölls i anledning af och till understöd för en af hr Buoncom pagni föreslagen motiverad dagordning a följande lydelse: Efter att hafva hört mini sterens förklaringar, i förlitande på att påf: vens värdighet och oberoende kommer att garanteras äfvensom kyrkans fulla frihet: att. noninterventionsprincipens tillämpning kommer att i samråd med Frankrike ega rum, samt att Rom, af nationalopinionen utsedd till rikets hufvudstad, förenas med Italien, öfvergår kammaren till dagordninNa : Hr Ferrari, en excentrisk talare, som först fick ordet, sökte visa företagets svårigheter, och sade rent ut, att om man ock lyckades komma till Rom, så skulle man ej länge kunna der qvarstanna. Yttrade derpå åätskilligt om konspiratörer, dem han ogillade, äfven om de hade: sin plats på konseljpresidentens bänk. Hr Ferrari hade till och med mod att uttala Mazzinis namn och påstod, att denne för 30 år sedan uppgjort rogrammet till det som nu sker. Huset började knota då det hörde den ryktbare konspiratörens namn, men grefve Cavour, sjelf den minst ministerielle bland de ministeriella, ropade till Ferrari: Tala, fortfar!? och sorlet tystnade genast. En annan talare hr Chiaves ville, att man skulle uppskjuta med Roms utropande till hufvudstad tills Venedig vore befriadt och den romerska ungdomen hunnit göra sin uppfostran i frihetens skola. Grefve Cavour förklarade sig till en början vilja med några ord besvara hr Ferraris yttrande. Denne talare har yttrat, att han ej tyckte om konspiratörer, icke ens om de hade sin plats på konseljpresidentens bänk. Han har sålunda gjort mig denäran att räkna mig bland konspiratörer. Nåväl! Jag tillstår att jag i tolf år konspirerat af alla mina krafter, för att bereda mittfädernesland frihet och oberoende. Jag har konspirerat genom att i pressen, i parlamentet, i Europas råd tillkännagifva det mål, dit jag syftade. Till medbrottsling har jag haft det piemontesiska parlamentet, och Italiens öfriga länder ha gifvit mig frejdade och otaliga lärjungar. Förlidet år konspirerade jag med Socielå Nazionale; i dag konspirerar jag med 25 millioner italienare !? Hvad hr Chiaves angår, så skulle man få dröja ett par mansåldrar, i fall man ville följa hans råd och vänta på den romerska ungdomens uppfostran. Det skulle vara den sämsta af alla slags utvägar. Jag vill visserligen icke binda framtiden och påstå att kammaren bör bestämma dagen, då Rom skall blifva fritt. Men denna vigtiga åtgärd bör beslutas af parlamentet. Man får sedan se huruvida det kan vara anledning till uppskof med verkställigheten. Som jag sagt, och som hr Buoncompagnis förslag till dagordning lyder, Rom måste bli vår hufvudstad; vi förklara detta utan dröjsmål och utan tvekan. Önskar man nu att jag här skulle berätta alla detaljerna af de underhandlin ar, som i detta ämne kunna pågå emellan Rom, Paris och Turin, samt att jag här skulle uppläsa depescherna? Ja; til yppa för kammaren en viss liten hemlighet. Officiella depescher, sådana man nu för tiden gör dem, äro icke långa ock föga lärorika. Sedan man börjat offentliggöra dem i tidninar och meddela dem åt parlamenter, så ha de fallit i värde. De kunna väl redogöra för några fullbordade fakta och framställa det hela af en situation; men den som skrifver dem, tänker snarare på den verkan de komma att göra på den europeiska allmänheten än på det intryck adressaten deraf erfar. Det är ofta ungefär detsamma som en tidningsartikel. Vissa parlamentstal utgöra förträffliga diplomatiska noter. Det är ådagalagdt, att satsen om påfvens beroende på grund af hans verldsliga makt ir en matematisk osanning. Då den verldsliga makten ger vapen och penningar, så kan len ge oheroende; men när den endast tvinsar till att hos andra tigga om vapen och )enningar, och detta icke för att skydda beroendet, utan för att upprätthålla berörde nakt, då ligger häruti en af de mäktigaste saker till beroende. En man, som lefver lilla i sitt hus, i fred med sina grannar, är rida mer oberoende än en stor godsegare, om -utarmar och vanvårdar sina underhafrande och icke vågar fara ut annat än med n eskort af gendarmer. Det återstår nu att bevisa att kyrkan lika itet som påfven skall komma att förtryckas. Vi skola säga till påfven: CHelige fader! den verldsliga myndigheten eger ni ej nå;on garanti för oberoende. Afstå derifrån! Vi skola ge er de andliga frioch rättigeter, som ni i tre århundraden förgäfves vegärt af alla katolska makter, af hvilka Ii med möda kunnat vinna några fragmener, medelst konkordater, hvilka bundit edra gna händer. Vi deremot erbjuda er.nu lessa friheter fulla och oöstvekade. och vi