Aftonbladet – 30 mars 1861, sida 3

riska underrättelse om kaffet — alla de mer och mindre underbara sagorna derom lemnade i sitt värde — är säkerligen den; som förekommer i ett arabiskt manuskript från slutet. åf 16:de århundradet, förvaradt på stora biblioteket i Paris, och hvilken innehåller att en mollah vid namn Djemaleddin, sonr lefde .i midten af 1400-talet uti Aden på södra kusten af Arabien, på en resa till Persien hade träffat samman med några landsmän, hvilka bjödo honom på en ny dryck, antingen de nu i Persien — der kaffet enligt en gissning skulle varit kändt redan omkring år 870 — hade lärt att tilläga den eller de sjelfva händelsevis af eget snille hade uppfunnit den; det var kaffedryeken; den skade honom förträffligt, och vid sin återkomst till: Aden :rekommenderade han den till dervischerna såsom ett behagligt medel att hålla sig krya under sina kyrkliga vakor. Dervischerna funno medlet ypperligt och de gjorde lätt den erfarenheten, att drycken lät sig med stort berag intaga ej blott om natten, utan äfven om dagen; det dröjde då ej länge, förrän hela Aden smuttade af sin kaffekopp från morgon till qväll, och i slutet af det nämnda femtonde århundradet hade kaffet sålunda redan inkräkta Arabien och blifvit en favoritdryck framför allt i Meccea. Arabien förblifver alltså kaffets ursprungliga, historiska kulturland, såvida det ej får antagas — hvad dock hittills tyckes vara temligen obestyrkt — att man i Persien många århundraden förut känt kaffebönans användande, samt oaktadt flera botanister hafva gjort detsannolikt, att kaffebäskens egentliga hemland icke är Arabien, utan Afrika, namnligen Sudan. I det nyssnämnda Mecca uppstod omkring år 1511 en ganska allvarsam förföljelse mot kaffet, hvilken — såsom ofta är händelsen — endast hade det till följd, att drycken blef ännu mera populär och eftersökt, än någonsin tillförene. Staden och provinsen hade fått en ny guvernör, sänd från gud vet hvar, der man ännu var nog efter sin tid för att ej. förstå sig på kaffet; denne päscha blef högst obehagligt berörd öfver att se dervischerna sitta öfverallt i moskeerna med sin kaffekopp i handen, han ropade på skandal, körde kaffedrickarne ur templet och nedsatte ett lärdt concilium, som skulle afgöra huruvida den bruna drycken borde tillåtas eller såsom mot religionen stridande förbjudas. Inom kaffeutskottet höjde sig så många olika meningar, att paschan slutligen nödgades tillkal!a den medicinska fakulteten för att få frågan utredd. Ettpar ersiska läkare togo då på sitt ansvar, att kaffet varpest; men varan blef derefter strängligen förbjuden, och för enhvar, som kunde öfverbevisas att hafva druckit kaffe oaktadt förbudet, stadgades det straff, att hah. sig a till näpst och androm till varnagel, skulle föras på en åsna genom: staden. Kaffeifrarne gingo emellertid till höore instans och det befann sig då, att sultanen i Kairo sjelf vär en stof gynnare al drycken i fråga; från denna stund) och sedan sultanen; upphäft paschans lättsinniga dom; tog kaffedrickningen en sådan favör i Arabien, att hvarje vidare motstånd var omöjligt. . Visserligen uppstod. någon tid derefter i sjelfva Kairo, der sultanens exempel skaffat kaffedrycken mycken ynnest hos allmänheten, en galen man, som på allmän sata förklarade kaffet för hädelse mot Gud och äfven slutligen fiek-elt-parti för sig uta! kaffelasstormare, Men äfven denna opposition jog ett ömkligt slut, sedan hela den lärda juridiska fakulteten en -vacker dag hade sammanträdt och in pleno: gjort rättvisa åt den förföljda: drycken; det tillägges, att plerum slatades med ett litet aromatiskt kaffexalas, tillstäldt af mötets ordförande och gitvet för öppna dörrar. 4 . Från Kairo och andra platser i Egypten ortplantades: bruket af kaftedrycken snart ill Syrien, Mindre Asien, Konstantinopel. 1 sistnämnda stad öppnades år 1554 — mar ror sig med visshet känna årtalet — et safå, inrättadt som divan, med inbjudande soffor längs väggarne och .med schackspel ill gästernas fria bruk, medan man smuttade if den doftande ?mockan. Denna -hya inrättning, Som i så hög grad passade till tursarnes flegmatiska lefnadsvanor i allmäniet, vann genast allas sympatier, en af hufrudstadensbäst begåfvade lyriska poeter liktade en sång till kafiebönans pris — en sång, som innan kort vanh den popularitet, utt den lefde på hela verldens läppar? — nya kaffehus uppstodo i stadens: särskilda 1varter, hela Koustantinopel stod snart som en permanent ånga at brända bönor. Då olef högvördiga presterskapet förfärgdt, likom förr guvernören i Mecca, moskeåerna rade fått en alltför mäktig konkurrent, 7ner ned kaffet!? En multi lät bannlysa alla cafter, men en annan kom efteråt Och lät iter öppna dem, det vägde en tid sålunda pp och ner; emellertid gick kaffebönan dock ut med segern trots många Cdiscrimina reum?, och den bruna drycken blef slutligen ifverallt i Turkiet ett sådant verkligt husehof, alt en särskild lag utfärdades; hvari-. ;enom det förklarades för laglig grund till iljsmessa, om en äk a man förvägrade sin vära hälft den lilla husliga kaffeperlan! Kafehasen erhöllo i och med detsamma en så-t. lan sanktion af den allmänna meningen, att le numera. gemenligen kallades ?FVishetens kolor?;såsom varande sanna bildningsantalter, offentliga mötesplatser för allt hvad ufvudstaden egde mest lysande, framstånde, 0. s. v., af snille, vett, diskussionstaang, causerie och vältalighet, ce; c.? I Buropa öppnades dessa vishetens skoor? först hundra år sednare. Om man kände I affet något tidigare par renommåee, var; et åtminstone endast ytterst ofullständigt! ch snarast som en kuriositet af mycket tviti elaktigt värde. En italiensk naturkunnig: rosper Ålvinus (från Padua) som 1 slutet ati a RNE ng