Aftonbladet – 27 mars 1861, sida 3

för lagen: Mai finner lätt Huru antagandet af ett sådant amendement skulle hafva i grunden rubbat det nuvarande regeringssystemet. Förslaget föll ock, som man kunnat vänta, men gaf tvenne framstående fosterlandsvänner Jules Favre och Emile Olivier tillfälle att i förträffliga anföranden ådagalägga det trängand behofvet af en genomgripande reform i dessa ämnen. Vi nedde a här hr Oliviers tal, som uteslutande behandlar frågan om tryckfriheten. Då vi här granska lagarne och under: söka huruvida de icke kunna vara i behof af reform, så är detta icke någon upprorshandling. Vi begagna härmed på ett öppet sätt det enda tillfället, som erbjudes oss att för regenten påpeka landets önskningar och de institutioner, som behöfva förbättras. Vi ha ingen annan afsigt än att fullkomna, utvidga, förbättra; vi vilja ingalunda undergräfva och förstöra. Jag vill nu inskränka mig till en enda punkt, frågan om tryckfriheten. s Grefve Persigny har gifvit tidningarne en viss latitud i diskussionen. Jag hembär honom min tack för detta, men vill blott erinra om hvad den odödlige Mirabeau yttrade 1789: Tillvaron af en makt, som tolererar, innebär en förolämpning emot tankens frihet: just det att den tolererar bevisar att den kan upphöra att tolerera.? Under en annan minister skulle vi kunna återföras till administrationens fordna bruk, och äfven den nuvarande ministern skulle kunna komma att förändra sin första tanke och lägga en tung hand på tryckfriheten. Detta är orsaken hvarföre jag önskar en reform. Men hvilken då? En oinskränkt frihet kanske för pressen? M. H. man bör aldrig begära det oinskränkta, det absoluta; politiken är till sitt väsende en vetenskap om det relativa (Lifligt bifall.) och det är just derföre som stora politiska snillen äro så fåtaliga. Hela verlden talar politik, men ganska sällsynta och helsade af seklernas bifall äro dessa snillen, hvilka utan att förlora ur sigte det ideal, som utgör målet för alla ädla hjertans sträfvanden, förstå att, i det de inskränka sig till det uttörbara, uppfatta de förhållanden, hvaraf samhällenas fortskridande och välfärd bero. (Mycket bra!) Med dessa tankar och med den öfvertygelse jag hyser om min ringhet, erfar jag en stor tillfredsställelse, då jag betraktar de principer, som af alla och 1 alla tider blifvit uppställda. Alltsedan 1789 är man ense om att det för tryckfriheten fordras två vilkor: 1:0o attt inga preventiva hinder uppställas mot utgifvandet af en tidning eller af en bok; 2:0 att en öfverträdelse, sedan den blifvit begången, afdömes af jury. Dessa principer hyllas äfven af oss. Vi åstunda alltså icke någontng oinskränkt, vi önska blott få en lag hurudan den än må vara, helst likväl en sådan, som är i enlighet med de tvenne här nyss betecknade principer. Man skall invända att det skulle ligga en våda för regeringen uti att låta sig diskuteras. Men vi begära ej att ni skall låta diskutera er; vi begära blott att administrationen ej är vår domare; vi begära att man handlar efter lag; vi begära med ett ord att underkastas dom och icke censur. Finns det väl för öfrigt någon regering, som fallit genom pressen? Nej, icke en enda! (Utrop rån flera bänkar. Långvarigt afbrott.) I går yttrade ministern Billault med den ånga erfarenhet han eger, att han hade sett lera regeringar falla, men alla genom deras eget fel, och han hade rätt. Var det väl ryckfriheten, som störtade den gamla fran-I ska monarkien? Var det väl den, soml yfverändakastade dessa diktaturer, som man: sallade konventet, direktorium;, kejsaredönet? Var det väl pressen, som bringade Julimonarkien på fall? Flera röster: Ja, ja! Hr Emile Olivier: M. H.! Jag öfverlemvar åt hr Billault att svara er: (Skratt.) Tan ska!l säga er, erinrande sig dessa välaliga anföranden, som höllos af honom unler en annan tid, och hvilka utgjorde min ingdoms förtjusning, han skall säga er att ;mJuliregeringen föll, så var det derföre utt hon bekämpade allmänna opinionen och cke ville i tid medgifva nödiga reformer. ön : ryktbar: engelsk statsman har berättat nig följande karakteristiska drag. Då unlorrätteleen om Februarirevolutionen kom. ill London, var parlamentet samladt; en nan, som redan förvärlvat ett historiskt namn, ir Robert Peel, satt då i underhuset. Man erättade för honom att konung deg Fi ips regering, hvars fasthet en preussisk di Blomat hade jemfört med diamantens, var törtad och att konungen befann sig på flyken. . Sir Robert Peel svarade: Hr Guizot r en utmärkt statsman, men har fallit emejan han var i okunnighet om, att till och ned då man stödjer sig på parlamentariska najoriteter, så bör man aldrig sätta sig i trid med allmänna opinionen.4 Jag vill anföra ännu ett historiskt minne. )å Napoleon, besegrad och på vägen till n Elba, hörde sig förbannas af detta folk, vars hjertan man försäkrat tillhöra honom — dessa förbannelser voro för öfrigt ingaanda på sin plats, ty man hade bort bära ktning för en så stor olycka — runno tåarne från den store mannens ögon. Någon id derefter, dä han genom en lyckans omastning åter inträdde i Tuilerierna, hvem ar det väl då: som han kallade till sig? ;enjamin Constant, hvilken varit hans ifric