Aftonbladet – 20 mars 1861, sida 3

FA VIDERE BY JRR EERO goda bekanta, och således intet nytt att säga lom dem. Deremot har ofvannämnde framstående talare bland fria lekar? nämnt skidlöpning, en färdighet (hvilken, likasom simTning, torde vara för enkel att kallas konst). som icke är allmännare känd inom mellersta och södra Sverge; men som i sanning högeTligen förtjenar att inhemtas af hvarje svensk yngling och man. Låtom oss derföre taga fasta på detta uttalade ord, och något närmare besinna, hvad det allt innebär. Då man betänker att icke mindre än omkring hälften af Sverges areal är af den beskaffenhet, att der befintliga glesa befolkning, under större delen af den långvariga vintern, ej kan flytta sig något längre från sina boningar på annat sätt än förmedelst skidor: så måste man högeligen förvånas öfver alt detta ypperliga fortskaffningsmedel i den andra, mera odlade och tätare befolkade, hälften af landet är snart sagdt helt och hållet okändt och oanvändt. Man bedrager sig storligen, om man tror, att skidlöpning är mycket konstig att lära, att dertill behöflig attiralj är kostsam och svår att anskaffa, samt att det hela — såsom fortskaffningsmedel — är tungt, obäkligt och långsamt; ty, likasom hvarje frisk och färdig menniska kan lära sig simning, kan hvarje sådan äfven med lätthet lära sig skidlöpning; dertill nödig attiralj består af tvenne skidor och en staf, som af största delen af vår händiga allmoge kan tillverkas vid qvällbrasan, och såsom handelsartikel skulle kunna betinga sig blott ett ee lågt pris; en stark karl, öfvadi skidöpning, tillryggalägger på skidor under gynnande förhållanden, d. v. s. på is och fastare snö samt utan hinder af tätare skog, på dagen tio (10) mil och deröfver; hvartill ommer den märkliga omständigheten, att han kan passera nära nog den s. k. fogelvägen, och dertill med ganska svag is; är snön lösare och tätare skog skall genomlöpas, blifver naturligtvis dagsmarschen kortare, dock ej gerna under 5 å 6 mil. Som tillägg till här omnämnda attiralj torde, vid längre och utan rast ihållande marsch, som nödvändiga böra omtalas: ett bredare bälte om lifvet och ett par skor afluden renshud. Sålunda utrustad går skidlöparen fram genom vilda fjell och ödsliga hedemarker, öfver sjöar och elfvar, genom skogar och odlade fält, utan att det aldra minsta fråga efter banade vägar. För dem, som aldrig sett skidor och skidlöpning, må här några ord som beskrifning) derpå inflyta; skid eller skida är en lång, tunn, lätt och glatt, framåt uppböjd träskifva, som bindes under foten, och hvarpå man hastigt glider fram öfver is och snöfält, gifvande sig fart förmedelst stakande med en skodd staf. . Modellen på skidan är något olika i olika landsorter; dock ansest. af kännare den vara lämpligast, som begagnas af lapparne i norska fjellen. Af del tvenne vid löpning begagnade skidorär den ena längre än den andra. Den längre, löparen?, är nära 5 alnar lång och göres af qvistfri, kådfull och spänstig tall; den kor-I. tare, annaren?, dryga 3 alnar lång, tillverkas af stark björk. för att skidlöparen må kunna taga sig uppföre branta höjder, beklädes annarens midtel (ungefär 1 aln långt) inunder och på sidorna med en elgsbilling, eller den delen af luden elghud, som suttit emellan knäet och fotleden på elgarne. Löaren och den obeklädda delen af annaren öra, för att dels vara möjligast glatta och dels ej hastigt uppnötas, vid flitigt begagnande ofta anstrykas framför elden med sammansmält kåda och talg. Skidorna äro midtpå försedda med en bred sulläders-rem, kallad årja,, i hvilken fotspetsen insättes. hvarefter en i årjan med ena ändan fästad bindrem (af tjockt, garfvadt läder och 3 fot lång) tages bakomkring fotleden och fram till årjan på andra sidan samt sedermera lindas omkring foten, så att den sitter stadigt i årjan. Skidstafven, förfärdigad alt björk, rund och af 1 decimaltums diameter. är vanligast 3 alnar lång, samt spetsad 3 decimaltum från nedra ändan, och der försedd med en hvass jerndoppsko, vid hvilkens öfre ända anbringas en s. k. klinka. som består af ett rundt jernbleck, litet konkavt, af 4 decimaltums diameter. I skidstafvens öfre ända är en spjutspets (174 fot lång) infäld och infällningen förstärkt med en jernring. Spjutet begagnas naturligtvis er vapen i strid mot menniskor och vildur. ISkidlöparen sälter sig i rörelse med tillhjelp af stafven och annaren. Under skidlöpningen böjes lifvet häftigt än bakåt än framåt; hvadan derigenom fås en rätt dugtig motion. Vid lång och hastig marsch är derföre nödigt, att skidlöparen begagnar ofvannämnda breda bälte, temlizen fast åtspändt om medjan, äfvensom att med ett band hårdt omlinda midten af högra låret, der kroppens tyngdpunkt blir under skidlöpningen. Öm de studerande ynglingarne i Skara, der skridsko-is så sällan (och i alla händelser af inskränkt omfång) vankas, hvaremot kringliggande marker ofta och länge erbjuda ypperliga snöfält, egde skidor och kunde dessa skickligt begagna, hvilken mun trande och stärkande kroppsrörelse skulle de då ej på lediga stunder hafva att tillgripa! Varande öfvade skidlöpare, skulle de under vinterferierns med sina skidor på några timmar kunna förflytta sig långa vägar och sålunda, oberoende af hästar och körsvenner (med thy åtföljande kostnader), kunna helsa på kamrater, bosatta på längre afstånd. Genom att den raska ungdomen sålunda i sina hemorter visade detta enkla, lätta och fortfärdiga sält att taga sig fram, skulle säkerligen befolkningen i allmänhet snart nog få smak derför. Exemplet blefve troligen hastigt följdt vid öfriga läroverk, och den nyttiga saken på det sättet spridd öfver hela landet. För att få saken i gång, ; borde man under kommande sommar, dåtj! fan rr fr FR JR — t— — cs a