Aftonbladet – 20 mars 1861, sida 2

nen, kapten Lork, hvilken deltagit i fälttåget på Krim, lutade sig för mycket fram öfver staketet. förlorade jemnvigten, föll ned i gropen bredvid björnen och bröt genom fallet armen af sig. Ehuru djuret anses vara den vildaste af våra björnar, angrep det dock ej genast den oväntade gästen; man försäkrar till och med att nalle fick en stöt af honom i fallet utan att låta synnerligen störa sig. Ett tåg nedfirades, men till all olycka släppte kapten Lork sitt tag och föll tillbaka ned i gropen, hvarvid han härdt stötte till nalle, hvilken med förvåning åsåg hvad som tilldrog sig. Nu först utbröt hans raseri, och striden börjar mellan honom och engelsmannen. Den ena af dennes vänner vill begifva sig ned för att hjelpa honom, men hindras af den samlade folkhopen. Det är obegripligt, att en gensdarm, som stod på post 30 steg derifrån, ej kom till hjelp. Först för sent lyckades man draga upp engelsmannens kropp ur, björngropen: han var alldeles naken och söndersargad. Ännu kl. 11 följande morgon såg man slarfvor af häns kläder ligga qvar samt stora blodpölar, förfärgt qvarlefvor efter den nattliga scen, som förefallit i björngropen. I en sednare korrespondens meddelas följande ytterligare detaljer: Omkring björngropen går en stenmur, midtpå afbruten af ett omkring sju fot långt jernstaket. Kapten Lork roade sg ee 3 på morgonen med att företaga gymnastiska öfningar på detta jernstaket, hoppande ömsevis öfver på den inre och yttre sidan deraf. Slutligen tog han vid ett ansprång för stark fart, släppte taget med hänerna och störtade hufvudstupa i björngropen. Björnen sof och rörde sig ej. I stället att anskaffa hjelp i de närbelägna husen, begaf sig Lorks kamrat tillbaka till staden och uppsökte några bekanta, som voro anställda vid gren engelska legationen. Vid hans återkomst till björngropen, stod Lork i ett hörn, lutande sig mot väggen, och björnen hade ännu icke rört på sig; men det ovanliga buller man gjorde väckte honom; han fick se kapten Lork och närmade sig hotande till honom. Lork kastade först sin hatt till honom, derpå sin paletå, som björnen slet i stycken. Fyra gånger nalkades Han den olycklige Lork, men drog sig tillbaka, utan att röra denne. Femte gången kom han ända fram till honom och lade sin ena ram på hans skuldra; nu föll Lork, under det han stretade mot detta kraftiga tag. Förunderligt nog blef björnen påtalat skrämd och -aflägsnade sig. Man beagnade detta ögonblick att släppa ned lakan åt den olycklhge och söka med: dem hissa upp honom. Han fattade tag i dem och hade redan kommit med hufvudet i jemnhöjd med staketet, då björnen ånyo rusar fram. F detta ögonblick kastades två eller tre stenar på björnen, för att skrämma bort honom; detta retar honom; han fattar tag i benet på Lork, drar honom tillbaka ned i gropen och sliter honom i stycken: Den olycklige hann blott ropa: Döden mig!4 När hjelp ankom, var det för sent.