Aftonbladet – 19 mars 1861, sida 3

värt land skall stöta sig vid ett aktnings-; fullt framsagdt min fru, och blefve detta till-talssätt häfdvunnet, vore åtminstone ettlitet steg taget till lättnad och behag i umgänget. j (Slut fr. gårdagsbladet.; Handlingen i dramat förlägges nu åter till Europa. I Edinburgh, der Theresa bodde hos en väninna, en miss MFarland — dotter till skalden med samma namn —i hvilken var katolik och sedermera ingick i barmhertighetssystrarnas orden, träffades de åter. Här föreslog majoren henne flera gånger ett så kalladt skottskt äktenskap, och en dag, då de voro ensamma, verkställdes denna ceremoni genom uppläsning af vigselritualen ur miss MFarlands bönbok, som låg på bordet. Det fanns inga vittnen, men majoren förklarade, att de nu voro lagligt vigda till äkta makar, och de berättade för miss MFarland hvad scm skett. Theresa hyste emellertid betänkligheter och förklarade, att äktenskapet var ett sakramient. som ej kunde gå i fullbordan utan en prests välsignelse. I sin förklaring förnekar hon på det bestämdaste, att denna eeremoni ef terföljdes af äktenskapets öfriga förhållanden, ehuru hon betraktade sig såsom förenad med majoren; hon ville ej lefva tillsammans med honom såsom hans hustru, innan vigseleeremonien försiggått enligt hennes religiösa begrepp. De reste derföre till Irland, hvarest Bristen på till lysning erforderliga betyg gjorde det svårt för dem att finna någon prest, som ville viga dem, hvilket dock slutligen lyckades dem i Rostrevor, hvarest presten, mister Mooney, lät öfvertala sig härtil. Majoren hade för detta ändamål köpt en vigselring i Dublin, och vigseln förrättades inför altaret i det katolska kapellet i Rostrevor utan vittnen, men för öfrigt efter alla kyrkans föreskrifter. På denna punkt i förhören äro majorens uppgifter åter alldeles olika med hennes; han förklarar, att de redan efter den skottska. ceremonien lefde som man och hustru mer än 14 dagar före vigseln i kyrkan i Rostrevor, att denna vigsel blott var en tom ceremoni för att tillfredsställa hennes religiösa skrupler, samt att icke heller presten kunde betrakta den annorlunda då han visste, att majoren icke var katolik och att ett äktenskap mellan en protestant och en katolik efter hans kyrkas föreskrifter ej var tillåtet... I anledning häraf har en mängd uppassare och uppasserskor i de hoteller, i hvilka de på sin resa till Irland bott, blifvit hörda såsom vittnen, för att få upplyst, huruvida de bott der såsom man och hustru; likaledes har presten, mister Mooney, blifvit hörd; men den under förhören DR lysta omständigheten, att majoren i säll skap med en advokat förut -besökt dessa ställen och sökt inverka både på närånda uppassare m. fl. och på presten, kastar ett klart ljus öfver de flera motsägelser, som vid förhören förekomma i detta afseende. medan dessa omständigheter fullkomligt kullkasta majorens beskyllning. En komisk episod under rättegången bildar förhöret med presten, mr Mooney, som hvarken synes vara begåfvad med någon öfverflödig ROR eller synnerlig samvetsgrannhet, och hvilken majorens advokat tyckes ha skrämt med att han skulle komma i förlägenhet för denna sak. Vi meddela här ett utdrag af hans förklaring. i -Jag såg fru Yelverton för första gången i Augusti 1857. Jag gick med henne till biskopen; vi voro blott en gång hos biskopen; sedermera såg jag henne i min kyrka tillsammans med en herre, som var major Yelverton. Det var en lördag; det hade varit stilla messa den dagen; de kommo tillsammans, gingo fram till mig till altaret, der jag stod, hvarefter de knäböjde.X )fverdomaren: Frågade ni honom, om han ville taga hende till hustru, och henne. om hon: ville: taga honom till man, och besvarade de dessa frågor jakande? Presten: tJa; jäg såg honom också sätta en ring på hennes finger; jag uppläste intet välsignelseformulär, men jag höll ett förmaningstal både förut och efteråt. Jar hade två gånger förut talat med henne och dervid förvissat mig om, att hon bekände sig till den romersk-katolska läran. Jag kan ej svara på frågan, om hon biktade. foerdomaren: Ni tillfrågas ej om hvad hon meddelade i biktstolen. Presten: 4Jag kan alldeles icke svara på någon fråga, som angår bikten. (På tillfrågan:) oe frågade honom, af hvilken religion han var; han svarade: Jag är litet af hvarje; -derpå frågade jag honom hvad han menade dermed, och om han var romersk katolik; han svarade: Det är jag icke.4 Hon sade: Bry er inte om detta, han har ännu icke aflagt sin 1trosbekräftelse.? Derpå frågade jag honom åter: Hvad är ni då?4 Han svarade: Jag är rotestantisk katolik; jag är viss på, att åda sade så. Derpå knäböjde de, jag framställde vigselfrågorna, och de bejakade att de ville vara man och hustru. (På tillfrågan:) Ja, jag är säker på, att ordet katolik begagnades och likaledes orden protestantisk katolik; han sade Yprote slantisk katolik. Jag erhöll straxt min betalning; när vi lemnade altaret, gaf-fru Yelverton mig två banknoter; jag frågade hvartill de skulle vara; hon svarade, att de voro åt mig; hon sade ej att den ena var åt biskopen: de skulle båda vara åt: En engelsk tvegifteshistoria. Me fr boet frn CM (ON rr frnat bend ont