Aftonbladet – 19 mars 1861, sida 3

såsom en bekräftelse och Törnyelse af en förut gjord öfverenskommelse (uppståndelse bland åhörarne). Det fanns ingen närvarande vid vigseln utom en fru Brennan, fsom var i sakristian. Det var öfverenskommet att ingen skulle vara närvarande, på det att hemligheten skulle bevaras. i En medlem af juryn: ?Hvilken hemlighet? Presten: Hemligheten att han var protestant (hyssjningar). Den anklagades advokat: Vinödgas lemna rätten, mylord, om våra vittnen bli nedtystade. (Nya hyssjningar.) (Till öfverFomnren 7 elkeonliehete bestod i den förnyade bekräftelsen af det förut ingångna äktenskapet. En annan medlem af juryn: SHvarföre tog han då de 10 ?4 Advokaten: För förnyelsen af bekräftelsen (skratt). 7 1 Presten (på fråga): Jag införde detiecke ii kyrkoboken, ty hon bad mig införa det i I mitt enskilda register, emedan hon frukitade att hemligheten skulle bli röjd om det ikom in i generalregistret. (På fråga af fru Yelvertons advokat): Ja, hon sade detta 1i hans närvaro. Till mig sade hon, att ihan var protestant, och till biskopen hade ihon sagt att han var katolik. Han gaf sitt samtycke till den förnyade bekräftelsen af det tidigare äktenskapet, sedan han hört hvad frun sade. Jag utfärdade en atlest, det kan ej förnekas, att det var en riktig vigselattest. Vi vilja nu återvända till berättelsen om hufvudpersonerna, för hvilka händelserna nu med stor hastighet närma sig sin sorgliga upplösning. Efter vigseln i Rostvevors I kapell reste och lefde de tillsammans, såsom man och hustru. Hon fanns införd såsom hans hustru i ett skotskt hotells förteckning öfver resande samt i hans pass, och hon besökte såsom sådan i hans sällskap flera vänner i Skottland. Efter någon tids förlopp togo de år 1858 fast bostad i Bordeaux, och här fann han efter någon tids frånvaro rätta ögonblicket vara inne att öfvergifva henne. Innan detta skedde hade redan ett spändt förhållande inträdt, hvarom åter en brefvexling framlägges såsom vittnesbörd. Dels till följd deraf att en fru Andrå, i hvars hus hon bodde, formligen misshandlade henne och hånade henne med förevitelsen att hon icke var majorens lagifta hustru, utan endast hans mätress, dels erföre att hon väntade en under andra förhållanden lycklig tilldragelse, låg hon di efter honom med sina böner att äktenskapet skulle offentliggöras. Han sökte förmå henne att slå dessa tankar ifrån sig, och utom flera andra oförsynta utlåtelser, finner man äfven i hans bref uttryck sådana som alt hon skulle söka undgå den fruktade tilldragelsen?. I anledning af detta uttryck måste han utstå ett mycket skarpt korsande förhör, i hvilket han blott kunnat svara med tystnad eller gifva undvikande svar. Hon skref bref på bref till honom, och i dessa bref är hela hennes själsvånda uttryckt, men intet af dem innehåller rinaste tvifvel på, alt hon var hans laggifta ustru. Han svarar slutligen med att råda henne begifva sig till Nya Zeeland; han skall då sörja för att hon erhåller nödvån: diga medel till resan; han tror, säger han, att hon der nog skall finna en annan man. Hon afvisar naturligtvis med förakt detta skändliga tillbud, likasom några icke mindre kränkande underhandlingar, som hans bror sökte inleda med henne, och reser för alt uppsöka sin man i Skottland. Först efter sin ankomst dit erfor hon, att han kort förut, den 26 Juni 1858, ingått nytt äktenskap med en misstriss Forbes, enka efter en professor Forbes och egarinna af någon förmögenhet samt omkring 30 år gammal. Han hade väl bekänt för fru Forbes, att han hade fört ett temligen muntert lif, ja till och med att han haft en mätress, men icke ett ord om att anspråk på att vara hans hustru kunde framställas mot honom. Redan fyra dagar efter bröllopet erfor hon den olycka, hvilken drabbar henne nästan lika tungt som hennes företräderska. Fru Theresa Yelverton lät nu stämma majoren för tvegifte, men då alla vittnesmål i denna rättegång afläggas skriftligen, skall målet, hvilket, såsom nämndt är, utföres oberoende af det här ifrågavarande, ännu medtaga någon tid, innan det blir slutligen afejordt. I det mål, för hvilket vi här redogjort, har deremot juryn redan fällt sitt utslag, hyilket erkänner äktenskapets giltighet samt förklarar att både den skotska ceremonien och vigseln i det irländska kapellet hvar för sig varit tillfyllestgörande. Juryns utslag mottogs af åhörarne på läktarne med oändligt jubel, som i skällande burrarop fann genljud hos den utanför samlade mängden, hvars förtjusning till och med gick så långt, att man spände hästarne från fru Yelvertons vagn och drog henna hem till hennes bostad. Times beklagar djupt de båda arma qvinnor, hvilkas timliga lycka denne mans skoningslöshet och lättsinne för alltid förspillt; men tidningen uttalar tillika en skarp förkastelsedom öfver lagens brister beträffande stadgarne om ett äktenskaps giltighet. På framställd fråga huruvida majör Yelverton kunde tillåtas dvarstå i armöns rullor, har krigsministern i underhuset tillkännagifvit, att majoren tills vidare blifvit suspenderad: från all militärtjenst under sakens behandling vid domstol och de rättsåtgärder, som sannolikt skola bli en följd deraf, men att krigsministern icke ville gå rättvisan i förväg och fatta definitivt beslut, innan hela rättsfrågan är slutligen afgjord. Rättegångsoch Pelissaker. Skomakaren Marelius mot sin bodmamsell. Rådhusrättens 5:te afdelning har i dag afkunNi. J närt trkaletr sr I ån I RAR FETT I Eg