Aftonbladet – 19 mars 1861, sida 3

enden, verkligen är det starkare. Hos då merna finnes den största motståndskraften. Och likväl terde mah komma till rätta äl ven med deras anspråk på tillbörlig aktning. om man går till väga på en gång fördomsfritt och verkligen -aktvingsfulit. Vi finna för vår del intet binder för ålt man må kalla hvarje ogift fruntimmer för fröken, efter detta är ett gammalt inhemskt ord, som dessutom har burskap hos våra skandinaviska fränder. Att det fordom varit en uteslutande tillhörighet för prinsessorna af blodet, skadar ej det ringaste saken. Det finnes nemligen get hvarken i adelsprivilegier eller andra urkunder, som hindrar ofrälse mäns döttrar att tilltalas med denna benämning, hvilken helt enkelt betyder ung eller liten qvinna, liksom det franska demoiselle, det spanska sennorita eller det italienska signorina. Men vi se också intet skäl hvarföre man i samtal med obekant skulle begagna det smeksamma och i en viss vänlig närgångenhet öfverslående diminutivet, när man har det vackrare och vördnadsfullare ordet fru, som betyder en hel qvinna för sig. Alt vid tilltalandet af ett obekant fruntimmer vilja söka att utgissa hennes lefnadsställning såsom gift eller motsatsen, förefaller åtminstone oss hvarken rätt vackert eller rätt. grannlaga, och våra bodherrar handla ur en riktig instinkt, när de begagna ordet fruntimret, så otympligt det än låter. Ej heller kan någon annan än den illa uppfostrade eller tillgjorda ogifta damen stöta sig vid ett tilltalsord, som är eller borde: vara det qvinliga könets främsta äretitel. Sålunda brukas också i andra länder madame, madam och mevrouw till obekanta damer utan undantag, medan man förbehåller förminskningsorden den förtroligare bekantskapen. Vi äro också öfvertygade att intet verkligen bildadt och vettigt fruntimmer i vårt land skall stöta sig vid ett aktningsfullt framsagdt min fru, och blefve detta tilltalssätt häfdvunnet, vore åtminstone ettlitet steg taget tilllättnad och behag i umgänget.