Aftonbladet – 16 mars 1861, sida 3

konstnärer ligga i Dresden, Disseldorf, Pariseller: på Otaheiti. Att Diisseldorferskolan saknar färg är en a klagan — men icke allt blir sannt, ör det att det blir gammalt. För att deducera hvad vi här mena, skulle det vara nödvändigt att hafva taflorna framfor oss — vi få för de många, som endast äro i tillfälle att få se hvad vi här hemma ega, vända blicken på hvad våra egna expositioner bjuda-oss. Jag har liggande framför mig katalogen öfver konstöreningens. sista exposition — de den 22 Dec. 1860 bortlottade taflorna, och får be läsaren återkalla dem i minnet. Af Diässeldorferkonstnärer förekomma der utom andra: fru Möllers, f. Holmlund, genretaflor (niris 22 och 35), hr Wallanders I barn som leka (n:r 24), råttan (n:r 39), Ihr Jerobergs, en ffa e talang (n:r 28 Joch 46), hr Edvard Berghs stora landskep med figurer från böhmiska religionskriget, Jen pendent: till Lessings ofvanför berörda scen från trettioåriga. kriget, densammas landskap, en väderqvarn på en backe (n:r 58) pendent till A.Achenbachs Möhle Jauf der AnhöheX, som finnes i Schultes ÅT permanenta exposition i Dässeldorf, samt en utsigt i Westergötland (n:r 59) -och en från Dalarne. (n:r 60), baron, Koskulls iandtfolk utanför kyrkan samt A. Lindegrens dansande arn. I Sätta vi emot dessa taflor de af våra franska academici, professor Boklund och eleverna hrr Herzberg och O. Andersson, den förstes Thekla Wallenstein (nir 40) och den andres döende Hjalmar (n:r 51) och den tredjes Erik Wäderhatt? (n:r 2) samt den i Rom varande hr Malmströms Blenda fur 1) — så är det ingen fråga underkastad, att för den blick, som söker färgprakt, slående situationer och rikt staffage, dessa sednare lemna företrädet, men mot sanningen i dessa färgskimrande tafior kan ett och annat invändas; — så respektabelt försöket än är, att gå in i vår gamla historia för att der söka objekter för konstnärlig framställning. Så är det en fråga, om vår sagoålder mest har utmärkt sig genom yttre effekt och brokiga färger eller genom ett allvar och en enkelhet, som i så fall borde framlysa äfven ur bilderna. Amalia Lindegrens taflor af folklifvet slå visserligen icke an genom någon skarpt framträdande färgprakt, och Nordenbergs lika litet -— hvad är det då, som för hvarje sann och förståndig vän af konsten och af nationen. är i dessa taflor så tilldragande? Det är enkelheten i framställning, i belysning, i gruppering — det lyser icke i dessa taflorpå samma gång från brinnande ångbåtar, fyrbåkar, måne, fixstjernor och kometer — det är det mot vår egen, enkla natur svarande, sanningsenliga, verkligt idealiserade, icke flatterade Fonstnärskapet vi här med så stor glädje återfinna. Det är här ingalunda vår mening att ingå å någon specialkritik af PR arören — men vi kunna ändå icke under-1 låta att påminna om det slående sanna i hr Jernbergs -stoffer, om hr Berghs tunga, men stämningsfulla luftpartier, om hr Koskulls vackert afrundade former hos den ungaj. modren i kyrkodörren och ljusverkningen il. denna fint komponerade tafla; — på sam-) ma gång som Erik Wäderhatt och Blenda visserligen slår om färgernas prakt och en nitid behandling, men ingalunda röjer) någon djupare kärlek till sanningen, mera till det effektfulla och öfverraskande, såsom t. ex. hästens språng i SErik WäderhatiX,: od är dristigt och frappant tänkt och utördt. Hvad alltså Disseldorferskolan icke bar af effekt och färgprakt, det ersättes i alla fall. efter vår mening af det karakteristiska och sanna i uppfattningen hos denna skolas j elever. Och om der nu finnes något, som skall göra den skolan företrädesvis eftersträfvans: värd framför andra, så är det väl just detta, all. skolans karakter motsvarar landets och nationens egen karakter och således är det verkligen fallet med Dirsseldorferskolans ) enkla allvar, att det mycket mera motsva: rar Nordens allvarliga natur och enkla ma? jestät, än franska skolans glänsande färgprakt och varma, skimrande ton göra. — Vi älska engång det enkla i vår natur och vårt folklif,y och den konst, som sannast, genom de enklaste medel meddelar oss den sanna, ideela bilden af denna natur är företrädesvis vår. -Derför anse vi Diisseldorferskolan för den mest tjenliga för utveckingen af vår konst, och att detta verkligen): är fallet se vi i vårt brödrarike, der en rikd: målarekonst har utvecklat sig uteslutande: ;å. Dässeldorferskolans grund, och redan: har lemnat lysande: resultater. : Vi. vilja icke frånkänna pariserskolan dess förtjenster. och dess obestridliga rang, men när frågan blir ställd så: hvar har den nordiska konsten mest att lära i utlandets konstskolor, och till hvilken skola bör den när mast -ochmed största fördel sluta sig, så tro vi genom dessa rader att ha besvarat frågan, i det vi hänvisa på dässeldorferskolan. L. i Då vi meddela ofvanstående uppsats, som innehåller åtskilligt sannt och tänkvärdt, tro vi oss dock böra anmärka, att på samma gång författaren företager sig att bekämpa en ytterlighet, nemligen den enligt håns tanke ölverhändtagende lusten att tillegna sig det franska :manret, förfaller han. sjelf i viss mån till: en annan ytterlighet, den att höja Dässeldorferskolan till skyarne och i densamma vilja se den könstanstalt, som nästan uteslutande skulle egna sig för de unga . nordiska konstnärernas studier. Vi värdera Disseldorf ganska högt och upp-.i skatta tillräckligt defmånga utmärkta arbes!