Aftonbladet – 16 mars 1861, sida 3

ra tea I a RR AA SEKT ANT IR re AT söka hvad deri är sannt och hvad der har uppstått genom misstag och fördomar. TI. Rom, Paris, Minchen, Berlin, Dresden, se der namnen på de: stora konstskolorna, som alla. hafva ett företräde och det ett rätt vigtigt företräde framför Disseldorff, i det de alla genom sitt läge i hufvudstäder, öppna tillfälle till att alltid hafva antiken, den eviga modellen för ögonen; och dernäst ega samlingar afstort värde. Vatikanen, Louvren, Pinakotheket, neues Museum, Dresdenergalleriet äro dyrbara namn för hvarje konstkännere, och ingen kan eller vill förneka den stora betydelse sådana anstalter ega för konstnären på ett stadium af hans: konstutveckling; men låtom oss se till, huruvida det verkl ben är samlingarna, som utgöra en konståakademies väsentliga betydelse. Detkan icke hekas att en vistelse för någon längre tid å ett af dessa ställen är Ii hög grad att anbefalla — och isynnerhet eger för målaren galleriet i Dresden en utomordentlig vigt paom sina många garanterade och väl (af almaroli) restaurerade originaltaflor; — och dock, besynnerligt nog, är det en erkänd sak att Dresden till trots af sitt galleri icke är hågon särdeles. betydelsefull. plats för en konstnärs hela utveckling; det är alltså nåot som saknas såväl här som i Paris och erlin, något, utan. hvilket samlingarne förlora sin största betydelse, det är samlifvet mellan konstnärerna, denna inbördes ideutvexling, denna ständiga beröring, der den mindre alltid lärer af den större, ofta nog den större äfven af den: mindre, och man alltid vinner ett resultat för. sin konst genom sjelfva det lif, som pulserar, genomträngdt af konstsinne och sann smak. Mindre saknas väl detta, det väsentligaste. vid en konstanstalt, i Minchen och Rom, derför gälla ock dessa skolor så mycket mera än Dresden och Berlin; men Mänchen har utvecklat sin konst temligen ensidigt och Rom är så långt borta, att det dels kräfver större resurser att slå sig ned der, delsröner konsten der ett så djupt intryck af Italiens himmel, att lätt mycket af nordens egendomliga allvar och: höghet utbytes med söderns passion och glöd. ; Skall man nu alltså peka på hvad öfriga städer ha framför Dässeldorf, så är det samlingarna; men vi hafva visat, att dessa icke utgöra det väsendtliga vid en konstakademi. Men kanske skall man öfverraskas, då jag säger, aut Dusseldorf eger sam lingar, som — 1 förening med de stora mätarnes undervisning, hvad färgen angår (och om annorstädes saknas) fullt ut ersätter risten på ett störrre tafvelgalleri: jag syf ar på den rika, i sitt slag enda samling al tora mästares handteckningar, som Disseldorf eger, och deri den flitiga målaren har Bå oändligt mycket att lära; Ty är det nåpot vår-tid har att lära hos de gamla konsthärerna, så är det måhända icke så mycket färg och effekt, ty den sista konsten känna ransmännen och vi här hemma också — utan det är teckningens noggrannhet, det ir samvetsgrannheten i framställningen, det är det könstnärliga allvaret, som vår tid så gerna glömmer, och som vi. alltid borde önska att lära ånyo af de gamla mästarne, som älskade och lefde i sin konst. Och af dessa lärdomar har Disseldorf mycket att bjuda. Här finnas de berömda 62 portföljerna med originalteckningar och skizzer af alla skolor och mästare — här finns bf romerska skolan Perugino, Rafael och a Romano, af lombardiska och bologesiska skolorna Dominichino, Caraccierna. Mantegna, Parmesano, Guido Reni, af floentinska: skolan Michel Angelo, -Bandinelli ch Vasari, af gammaltyska och holländska Ibrecht Därer och Lukas v. Leyden, af franka skolan Bouchardin-och Nicolas Poussin, f Nederländarna Rubens, van Dyk, Rem brandt, Honthörst o. fl Dessutom finnes af Caspar Poussin (Dughet) och hans elever nära 400 landskaper utom en ko ER NN cf cirka 100 rm ill denna kan läggas de dyrara fotografiska samlingar akademien på den sista tiden har erhållit, så t. ex. en present af prins Albert: alla Rafaels handteckningar i fotografi, ett alldeles oskattbart verk; ensamt en skola för en blifvande konstnär. Detta första och väsendtligaste inkast mot Diässeldorf som konstskola, se vi sålunda icke har stort att betyda isynnerhet när vi tänka på, hvad det har att bjudai -ersättning, de lefvande lärare, Europas första namn, alla män med lefvande intresse för målarekonstens förkofran — vi vända oss till de öfriga. w. Disseldorferskolan, säger en nyare fransk kritiker, är behäftad med mystiska tendenser, den är kall och frånstötande, saknar färg och lif. j Detta är-sannt, om man kallar djup. för mystik, om man kallar allvar för frånstötande köld, om man sätter, effekt för färg och causeri för lif. Vi sätta emot .denna obevisade sats en annan, som vi genast hoppas kunna bevisa, att, för att låna den franska kritikerns ord: Dässeldorferskolan eger sannt konstnärligt djup, ett innerligt allvar, är fri för effektsökeri och legeretå i sujetternas behandling. i De mystiska tendenser, för hvilka den franka författaren beskyller Disseldorf, återfinna vi visserligen: som karakteristiska för det gamla Heiligenmalerei? men den, som u vill döma Diässeldorferskolan efter dessa enstaka företeelser, som en och annan gång framträda hos -Sohins och Degers elever, han harförspilt sin rätt att ha en mening om denna sak; hvad kölden och det frånstötande angår, kunna vi hänvisa just på de kallaste, på Nordens. egna barn, Tidemand, Gudej och Nordenberg — och vi skola finna, l att vi i alla händelser känna-igen den ton, !