Aftonbladet – 2 mars 1861, sida 3

4Husmodern; Margreta, tviflar jag aldrig på doch icke på hästran heller. Men bästa elöningen för detta verket, som icke gjort sig sjelit, är kärleken, och jag vill i förtrolighet säga dig att på den hade jag aldrig vågat lita, om jag icke erhållit det der beviset, du vet. Den nygifte mannen småskrattade med stölt Och förtjust min, som helt och hållet upptinat de eljest allvarsamma drågen. Hvad för bevis24 Kors; den röda näsduken, naturligtvis — när jag fick se att du satt den or hufvudet, räknade jag ut hvad klockan. var slagen, och då kom straxt mod i bröstet och ord på tungan.4: l page a Men; hvad kunde Falkens nåsduk:ha för gemenskap med ditt frieri? Des skall väl vara fruntimmersseder det der, och då får en tiga — men annars, Greta, tycks. mig. att a är både för stolt och god qvinna att nedlåta: dig till slika småkonster; som: väl kommer af blygsamhet, kan jag tro. Jag försäkrar dig, min vän, att jag icke det ringaste förstår diglå na Nu färgades kapten Rutgers: kind af en stark rodnad. Min skatt, drif: icke detta gycklet längre! Jag har haft denbarnsligheten att glädja mig åt att-du tog min duk. Icke vill du missunna mig den fröjden, förutom hvilken allt det här aldrig funnes till! Min mor var ingen orädd qvinna, men den der rodnaden och det hastiga uppgnistrandet i ögat kom henne att känna en stark oro. Hon öfvervann den likväl, förvissad att, om hon första gången lät besegra sig genom blotta fruktan, hon aldrig skulle blifva annat än en obetydlighet i sin mans ögon. Dessutom var henne sanningen för kär att uppoffras äfven i en sådan sak.