Aftonbladet – 23 februari 1861, sida 3

HNanadace, Kan nela. Alal Ila ICKE 1015SOoKRG land det genom palliativer; man må icke inbilla sig att kunna ombilda kyrkan genom en ny och fullkomligare organisation. När jag ser alla dessa enträgna läkare, som vilja anbringa på henne, jag vet icke allt hvilka galvaniska anstalter, måste jag tro, att vår kristendom redan är förfärligt materiel, ty slika vackra förslag skulle aldrig kunnat uppkomma ibland oss, om vi ej hade förqväft andan. Otvifvelaktigt måste man rätta missbruken; men att tro lifvet kunna komma utifrån, det är att vända tillbaka från Kristus till Mose. Låtom oss hafva komiteer, låtom oss hafva institutioner, låtom oss upprätthålla ordning; men föreställom oss blott icke att ordning är evangelium, att ordning är lifvet! Vaktom oss att göra vårt religiösa samhälle till en kyrkogård, der hvarje graf är snörrätt uppkastad, men der de släthuggna stenarne betäcka de dödas ben! Veten I hvad kyrkan blir, om reglementen sättas i andens ställe? Jo, en öppe täflingsbana för ärelystnaden! Och sen, uru många menniskor intressera sig för henne, endast och allenast emedan hon utgör ett slags makt i staten! O, mine bröder! om I uti kyrkan ingenting annat sen än en skådeplats för edra själsgåfvor som talare, som lärda, som administratörer, hafven likväl samvete nog att tillstå, det I begån ett vanhelgande, och söken något annat fält för eder förmåga! Ett sådant handlingssätt skulle åtminstone vittna om eder aktning för heliga ting, alldenstund I lydden den gudomliga rösten, som talar inom eder. Man ser häraf, hvars andas barn denna nya riktnings män äro. Med förkastande at all den formalism och dogmatism, hvartill den gamla kyrkan alltmer förfallit, uppträdande mot den protestantism, som med bibehållande af namnet, dock i sak återgått till katolicism i viss mening, förklara de endast ett nödvändigt i religiöst och äfven kyrkligt hänseende, och detta är — den kärleksfulla hängifvenhet till Kristus, som drifver till verksamhet i hans anda. Ofverallt återfinner man detta tema i dessa mäns skrifter. Allt med upptagande af den lifserfarenhet, som menskligheten under aderton århundraden förvärfvat, predika de en återgång till de första kristna århundradenas ännu från allt qväfvande dogmtvång fria troslif och fria kyrkoförfattning. Deras valspråk är det gamla: ?Bokstafven dödar, men anden gör lefvande?. Deras enda dogm är Kristus, dyrkad i andlig, individuell frihet, en frihet som icke har och icke kan erkänna några andra lagar än kärlekens och samvetets. Denna fråga om Kristus och hans plats i samtidens religiösa medvetande utgör i sjelfva verket, såsom man finner redan vid första bekantskapen med samtidens religiösa yttringar, hela den närvarande religiösa frågans vändpunkt. Till hvilken man än lyssnar bland samtidens ifrigaste religionslärare Kierkegaard eller Vinet eller Colani — alla säga de: Kristendomen är Kristus och personlig tro på: honom. Må de predika religionsfrihet, den individuella frihetens rätt i religiösa mål — i en fråga vilja de dock ej tillstädja någon åsigternas skiljaktighet, och det är frågan om Kristus. Kristus är med ett ord, enligt deras åsigter, kyrkan sjelf, den framtidens kyrka nemligen, som hvar och er skall bygga inom sitt eget bröst. I ett tidehvarf af den officiella religiosit, som. kallnar i moral och fortfarande bygger på statskyrkans gamla polis-institution, mötas de skilda rösterna från de skilda länderna i detta gemensamma namn: Kristus. I ett tidehvarf af den naturvetenskapernas makt, som sätter sin ära i att skingra de mångfaldiga dunkla föreställninsar, hvari menskligheten länge nog rört sig 1 en orolig kretsgång — i ett sådant tidehvarf uppträda dessa män och predika det gamla gudomliga vansinnet såsom den enda väg till räddning ur sjelfviskhetens aforund. Just sjelfva förargelseklippan inom den moderna, komfortabla kristendomen, just den, som man, om man äfven skulle medgifva allt annat i den kristna läran, nödvändigt vill kringgå, Kristus sjelf, just denna framhålla de med en inspiration; hvartill man svårligen på något annat lifsområde inom samtiden finner ett motstycke. Man behöfver också ej hafva förvärfvat mycken erfarenhet i och om samtidens re: ligiösa rörelse för att inse, att dessa män härvid hafva beträdt den rätta vägen. Det är reformationens fortsättning hvarom frågan gäller. Luther renade på sin tid kristendomen från en del af medeltidens kyrkliga spindelväfvar. Det är åter fråga om en dylik rening. Man har länge nog förlorat kyrkan, Kristus sjelf, ur sigte för bara kyrkor. Och det är icke blott dessa män och .deras lärjungar som betrakta sakerna från den synpunkten. Rådfrågar man samtidens filo: sofi, så finner man, såsom vi redan ofvan antydt, samma arbete försiggå inom densamma. Åfven inom den gäller frågan — N— m mm AE Kristus, ehuru man der söker lösa den fråoan på annan väg. Fiendtliga såsom trons och vetandets makter synas vara, uppträda likväl åtminstone flera bland de här namnoifna såsom kämpar för en förmedlande, försonande öäsig e söka grunda den nya kyrkan på grundvalen af en rationalism, som är genomträngd af den kristliga kärlekens anda. De synas sålunda vilja åstadkomma en revision af kristendomen, om hvilken alla olika åsigter skulle kunna förena sig. . De må nu lyckas härutinnan eller icke — det vissa synes emellertid vara, att de kyrkliga och religiösa strider, som vår tid går till mötes, hafva sin midtpunkt i frågan om fi Kristi person, och att man icke ska!l komst ma till något egentligt resultat förrän den st frågan. kommit till sin lösning. Och skullelv äfven de här åsyftade männens arbete icke medföra detta resultat, skulle äfven helaja detta århundrade och ännu längre tidrymdi(fi förgå, innan man hunnit utkämpa den frå-!b oan, det uppslag, söm dessa män i dettaih hänseende gifvit, skall dock utan tvifvelik alltid blifva ett af de mest betydande tecken ist