Aftonbladet – 22 februari 1861, sida 3

ac miOalIanac oOomSstandiSlecterla bettraltla, bc äro de icke i minsta måtto definierade, uta: bero helt och hållet af godtycket hos för mannen, och betyda således föga eller intet. Uti 16:de af förutnämnde kapitel bestämmes, att om någon klagar å förman utan anledning, varder officer eller underofficer dömd till arrest å högvakt eller fäst-Å ning på högst tre månader? och den af manskapet straffas med trettioåtta prygel. Den der n må nu anses olämplig i krig eller fred, inom en stående armå, l der hvar och en, ända ned till yngsta soldaten, hinner blifva inlärd i detaljerna a! förhållandet till förmän. Men för en folkbeväpning är den alldeles otillämplig enär denna, under freden, har så många medborgerliga plikter att uppfylla, att dess militäriska förhållanden måste vara ett appendix till andra åligganden, och då en hvar att folkbeväpningen ej kan så noga känna alla sina förhållanden till förmän, vore det väl hårdt, om man genast skulle arresteras eller I pryglas, derföre att man af okunnighet och oförstånd klagat på (beklagat sig öfver) en förman hos dennes förman. Uti 26 af samma kapitel finnes en den mest orimliga bestämmelse i verlden, vare sig för en stående armå, en folkbeväpning, eller hvilken menniska som helst, och hvil. ken lyder så här: Begär den, som extrajudicialiter straffad är, målets pröfning af domaren, må sådant honom icke vägras, dock bör denna begäran anmälas inom en månad i Svea och Göta riken och sex veckor i Westerbotten, efter det bestraffningen honom öfvergått. Soldaten dömes extrajudicialiter till prygel, men har enligt denna i krigsartiklarna ej rätt att klaga öfver domen, förr än seden han väl undergått prygelstraffet. Hvartill tjena då klagomålen? — Han har fått sina prygel rättvist eller orättvist, och kan icke klaga sig ifrån ett orättvist straff, i fall det är ett sådant som blifvit honom ådömdt, ty det har han redan undergått. Skall klagomål öfver ett ådömdt prygelstraff tjena till något, bör väl, enligt hvad man i dagligt tal fallar Prim och räson, klagomålen ske öfver domen och ej öfver de undfågna pryglen. Någon rim och räson? kunde finnas i denna lagparagraf om den gällde ensamt för kriget, då en arbiträr makt, äfven någon gång missbrukad, kan vara nödvändig — men under freden, då denna äfven gäller, är den så omenskligt orättvis att man må förvånas öfver huru en sådan någon gång kunnat inkomma uti en lag skrifven för och I af menniskor. Någon reduktion om orimligheten att sål tillställa att denna skulle kunna tillämpas på blomman af hela landets manliga betolkning, hvilket blefve förhållandet om folkbeväpningen följde exemplet från förenämnde städer måtte icke behöfvas. Sjette i 7:de kapitlet af krigsartiklarne lyder: ?Bär någon ljus utan lykta, eller röker tobak å sådana ställen, der det ej tillåtet är, eller ock, på ett eller annat sätt med eld eller eldfängda ämnen vårdslöst omgår, vare sig inom fästning, skeppsbord, kronoskepps-1 varf, läger eller magasiner, blifve om brand och skada sker arkebuserad. I krig må det så vara att detta strängaste straff finnes för en sådan förseelse —I men under freden är det, äfven för den egentliga soldaten, ett alltför strängt straff för en förseelse (brott kan det aldrig kallas) hvilken omöjligt kan ega rum under den qva-I lifikation som ligger till allmän grund för tillämpning af högsta straff, nemligen att hafva skett med fullt uppsåt att skada göra. Och något orimligare kan man väl ej tänka sig i en lag, än hväd som finnes i denna, och som lika gäller i fred som i krig att ingen gradation af straffet finnes, utan skall den, som af förseelse gjort stor eller liten skada, med eller utan uppsåt, ovilkorligen arkebuseras, om han anklagas: Och insändaren tror ej att en frivillig skarpskytt skall blifva särdeles tacksam emot dem, som ställt honom under krigsartiklarna, då han erfar att hans cigarr kan komma i konflikt med den anförda paragrafen, — och om under en mål-1 skjutning eller ett litet läger, han genom ovarsam behandling af sin cigarr, skulle t ex. tända eld på ett marketentarestånd, som nedbrunne, och anklagad ej kunde undgå att för en ofrivilligt vållad skada, som kunde godtgöras med penningar, blifva dömd att arkebuseras. Permitteringen, som afhandläs i 10:de kap. af krigsartiklarne, är äfven en fråga af beskaffenhet att en folkbeväpning icke kän underkasta sig den, sådan som våra krigs: artiklar derom reglementerat. Passtvånget har varit mycket öfverklagadt af våra affärs1 män, och då K. M:t, vist och rätt, nyligen aflyst detsamma, så skulle den frivilliga folkbeväpningen, proprio motu, åter införa ett sådant tvång, genom att ställa sig under disposition af krigsministern och krigsartiklarna!! — Om de, hvilka äro så ifriga att skapa, blott frågan är om något nytt, behagade, i allmänhet. litet mera forska i ämnenas djup, innan de rusa åstad med omogna organisationsprojekter, så skulle de icke så ofta, lika som nu, motverka en ngn och stillsam utveckling af stora fosterländska och nyttiga idger. Insändaren betviflar högeligen att någon frivillig skarpskyttekårs medlemmar skulle finna sig väl uti att, enligt krigsartiklarne, icke kunna resa ur staden utan vederbörlig permission, eller efterföljande bestraffning, om resan företages utan en sådan — eller att under en affärsresa, icke kunna fara hvart man behagar, om det inträffade oförutsedda omständigheter som gjorde det angeläget, utan att äfventyra en bestraffning för öfverträdd permission. Då vid sista riksdag trenne stånd beslutat prygelstraffets afskaffande, och Kongl. Maj:ts sanktion å detta beslut ännu icke är Pm nand a ar