Aftonbladet – 22 februari 1861, sida 3

I härröra från nagot ondt uppsat, eller, för Jatt uttala det ord, som alla de, hvilka diTI rekt eller indirekt drifva den satsen, kringgå, att den vore af revolutionär karakter. I Hvar och en, som offentligen framkastar den minsta antydan om något sådant, handlar orättvist och obetänksamt både emot svenska fol et och regeringen. Uti en stats styrelse kan mycket vara att med fog anmärka, utan att derföre hvarken regeringen behöfver vara så qvalificerad, att nationen tillgriper ultima ratio, revolutionen, eller nationen så yrande, att den skulle betrakta tilleripandet af ett så ytterst farligt och äfventyrligt medel som en litenhvardagshändelse, om hvilken man kan tala högt, utan att rubba det förtroende, som utgör vilkoret för samhällets lugna utveckling. Man har, efter insändarens fullkomliga öfvertygelse, alldeles obehörigt tagit sig anledning att nästan direkt anklaga entusiasmen för folkbeväpningsfrågan vara af revoutionär tendens, derföre att några offentliga organer, deribland Aftonbladet mest bestämdt, uttalat sig emot, att de skarpskyttekårer som nu organiseras, skola, likasom den redan af båda statsmakterna org niserade armån, ställas under krigsministeren, eller med andra ord (i Göteborg öppet utalade) genast ställas under krigsartiklarne. Skälet hvarföre de) frivilliga skarpskyttekårerna ej nu böra ställa sig uti ett, sådant beroende af krigsministern, behöfver icke vara och är säkert icke politiskt — hvarföre skall man då med en sådan tolkning söka skada en god sak? Insändar.n tillhör visst icke dem, som skulle godkänna att det uppväxer en eller flera stater i staten, eller att en chef för folkbeväpningen skulle kunna säga till krigsministern: ?Vår nåd dricker ers nåd tills — långt derifrån, och han erkänner fullkomligt rigtigheten af den åsigten, att krigsministern bör kunna hafva sitt finger med i sådant, som framdeles kommer att röra äfven den delen af försvaret, som kallas folkbeväpning; men han tror icke att våra lagar i detta ögonblick äro sådane, att hela nationen nu kan underkasta sig krigsartiklarnes tvångströja, hvilka, utom alla andra brister; hafva det stora felet, att icke tydligt och klart hafva uppdragit en skillnad il straff och tillämpning emellan kriget och freden. De bära skäl för namnet krigsartiklar, men passa ej lika väl till fredsartiklar, synnerligast för en frivillig nationalbeväpning, hvilken icke kan ensamt egna sig åt det militäriska, utan har medborgerliga, ekonomiska och kommunala pligter att vårda, och bära ansvar för, både inför familjen, samhället och hela fäderneslandet, och hvilka dyra pligter skulle kunna komma i svår strid med subordinationslagen, om nationen, utan att betänka följderna, skulle afyttra sin lagliga, fria, sjelfständiga medborgerlighet, och försätta hela det loyala och stillsamma Sverge uti ett komplett belägringstillstånd, hvilket blefve följden om hela nationen (en nationalbeväpning) skulle subordinera under de ensidiga och ofullkomliga krigsartiklar som nu äro gällande. Insändaren tror, att det skulle gå lättÅ nog, så svårt det vid våra riksdagar hittills varit, att få det nuvarande beväringssystemet utsträckt vida längre än det nu är, om beväringen under freden subordinerade en I samt under allmänna lagen och icke såsom nu, under krigsartiklarna, eller ock, omj dessa omarbetades och finge hvad de, synnerligast för så laglydigt och beskedligt folk som svenskarne, borde hafva, nemligen enl särskild, mildare och mindre smådetaljerad afdelning för freden. Och hade vi nu enl sådan, är insändaren fullt öfvertygad om, l: att hela nationen skulle i folkbeväpningsfrågan gerna följa exemplen från Halmstad: och några andra städer, hvilkas beslut måste, i betraktande af krigsartiklarnes nuvarande lydelse, allmänneligen anses såsom förhastade. För att bjuda fakta i frågan vill insända-. ren med några, i korthet kommenterade l exempel, ur krigsartiklarne visa huru det förhåller sig med den saken. Femte :n i andra kapitlet af nu gällande j krigsartiklar lyder med observerade straffar IGOR enligt kongl. cirkuläret af år 312 I). Vägrar någon att fullgöra undfångne ordres: varde arkebuserad. Den eljest antingen försummar, med onödiga förfrågningar uppehåller, tadlar eller icke verkställer or-å der: straffes i krig som sagdt är. Sker det i fred: miste officer tjensten, och underofficer straffes med arrest å högvakt eller fäst1. ning på sex månader; hvarutom detta straff . ökas, om skäl dertill är, med fängelse ål fästning ifrån halft till fyra år, efter omständigheterna och följderna af hans olydnad; i hvilken sednare händelse underofficer, i stället för arrest å högvakt eller fästning, från tjensten skiljes. Den af manskapet som sålunda sig förbryter: straff:s med trettioåtta till etthundrade prygel.. Då mildrande omständigheter sig förete, eller någon synnerlig skada ej skedd är: må i fredstid vid dessa tillfällen den brottslige extrajudieialiter afstraffas. Första puakten af denna dömmer till arkebusering den som vägrar fullgöra undfångna order, utan någon åtskillnad för kriget och freden, således både i krig och fred. Men, hvad ändå värre är, utan att ett enda ord bestämmer hvilkens order skola lydas, eller om det som anbefalles ens behöfver röra tjensten. Ingen äkta knekt, ingen med borgare af någon upplyst beskaffenhet, bestrider nödvändigheten, i krigareyrket. synnerligast under kriget, att den som i tjensten har rätt att utfärda order, äfven då blir punktligt åtlydd, men uti en så sträng straffbestämmelse, att den gäller arkebusering, bör väl vara noga föreskrifvet hvem som skall direkt lydas. I andra :n af samma kapitel bestämmes visserligen att den betallande skall vara en förman — men ju