Aftonbladet – 21 februari 1861, sida 2

talieharen Svezia, för finnen ?Ruotsit Jes Ve )fverläggningen om italienska frågan i preussiska representanternas hus. Under flera dagar i denna månad -diskuerade andra kammaren i Berlin det af en omitt sammanjemkade förslag till svar å conungens trontal. Utskottet gjorde några lemonstrationer mot eller för vissa delar af ystemet. Kammarens konservativa sida ville nildra dem, den liberala deremot göra dem karpare. Hufvudfrågorna voro om förtroendembetsmännen af gamla systemet, hvilka det risinnade partiet önskar afsatta, emedan de notarbeta alla framsteg; frågar om den pol-. ka nationalitetens rätt i Posen, hvilken både ninister, höger och venster vore ense om tt strängt fördöma, under det att de voro ika ense om att vilja värna den tyska naionaliteten i Slesvig; samt frågan om att örklara sig för eller emot Italiens enhet. Adressförslaget innehöll rörande Ttalien öljande punkt: ?Landet har med stor tillredsställelse förnummit, att E. Maj:t har örklarat sig anse värnandet af tyska jordens ntegritet för er tyska, er europeiska poliiks förnämsta uppgift. Oppositionens ledare, hr v. Vincke hade utskottet föreslagit följande uttryck att sätta stället:?Vi anse det hvarken liggai preussiskt eller i tyskt intresse att sätta oss emot taliens fortgående konsolidering.? Detta ans förslag hade iutskottet fallit på 1 röst. I representanternas hus framställde han samma förslag såsom amendement. Hrr von Berg och Mathis bestredo förslasets antagande, den ene emedan italienska rörelserna vore stridande mot folkrätten, den undre under förevändning att förslaget vore klart och kunde tydas alltför vidsträckt. Hr Duncker från Berlin understödde det deremot. Det vore; enligt hans åsigt, ett missförstånd om Preussens intressen, att vilje försvara Österrikes besittningar å tout prix. Nationell -enhet borde vara målet för regeringens .sträfvan i Tyskland, ochi följd dera: borde hon: äfven: understödja enähande sträfvan i Italien; ju mera andra makter gjorde det, desto mindre uteslutande skulle Frankrikes inflytande blifva. Utrikesministern frih. von: Sehleinitz tog ordet emot förslaget. Han sade: Preussen har ingen anledning att: vara Oogynsami stämdt emot Italien. Icke heller har Preus sen något emot att ett folk med en sådan forntid som det italienska och med så bestämdt utpreglad nationalitet, har sträfvat efter att gifva denna sin nationalitet en politisk form, som kan blifva en borgen fö dess säkerhet och svara mot dess: betyden het; men utan att underskatta denna natio nella rörelses värde, anser regeringen sig dock ej böra tillägga den en så absout giltighet, som man i sjelfva Italien tillagt der — en giltighet, inför hvilken allt slags rätt. vare sig folkrätt eller fördragsrätt, och hvarje intresse, huru vigtigt det än var, har mås böja sig. Med undantag af dem, som hvar. ken känna sig hemmastadda här i kammaren eller i Preussen (de polska ledamöternc från Posen) lärer ingen tillägga denna rörelse någon öfvervägande betydenhet, och det fins svårligen någon af Europas stor: regeringar, som skall anse det öfverensstäm:mande med sitt intresse, att på detta sät bringa nationalitetsprincipen till användande emot sig. . Skulle dock från någon sida försök blifva gjordt att rekonstruera den europeiska statsbyggnaden på nationalitetsgrundvalen, så skulle Ucirnett signalen gifvas till verldsskakande omhvälfningar, till de blodigaste och oberäkneligaste strider. Hvad joke åter vn OR Arn Cine angår, anser regeringen den alldeles icke bindande eller som regel för alla möjliga fall. Emellertid hafva vi af många skäl (hvaribland nämndes afsåndet!) ej blandat oss i de italienska ärendena. Man har beskyllt denna regerings politik för att hafva en bestämd tendensfärg, men den har hvarken sympatier eller antipatier, utan endast fäderneslandets bästa i sigte. Hvad Venetien angår, så har ingen kunnat-bestrida hvad vår generalstab vitsordat, att denna provins är af stor militärisk vigt, i första rummet för Österrike och derigenom äfven för Tyskland. Jag drager inga slutsatser häraf, utan framlägmv det blott som ett faktum, visande att et icke är möjligt för Preussen att råda Österrike att afhända sig Venetien. Vi, liksom de öfriga stormakterna, råda b de Sardinien och Österrike att bibehålla sin ömsesidiga ställning; venetianska frågan kan hvarken anses omedelbärt komma å bane eller vara oundviklig; -men man bör ej öfvergifva hoppet att den hotande konflikten må blifva uppskjuten eller måhända helt och hållet undanröjd. . Hr von Vinckes förslag kan jag ej biträda, ty detär omisskänneligt att det, om än icke i sitt direkta syfte, dock osenom . sina konseqvenser, obestridligt binder regeringens politik ej endast med afseende på de italienska, utan äfven på de allmänna europeiska. förhållandena. Jag tilläger att preussiska regeringen icke heller ramdeles ämnar aktivt ingripa i den italienska rörelsen, så länge den håller sig inom sin egen gräns. Men om den sträcker sig in på tyska förbundets område blir det nödigt att uppträda aktivt, och det kan lätt hända, ty i en uppsats uti Turins tidning tOpinione heter det: Om man måste beräda yttersta biten af tysk förbundsjord för att eröfra Verona, så kunde det icke anses för ett anfall på Tyskland.? Det är också