Aftonbladet – 21 februari 1861, sida 2

på alla slags tungomål — men allt hvilade, och när månen nu lät några breda silfverränder tränga in mellan de -höga smala fönstren, erhöll sjukdomens rike en ännu mer magisk och darrande färgton. 5 I detsamma började tolftimman slå sina långsamma entoniga slag, och omedelbart ryckte den sjuke till vid första ljudet af klockspelet. En rysning genom märg och ben liksom tvang honom att tillsluta ögonen, men en lika oafvislig makt tvang honom att åter öppna dem. Hvem stod då vid sängfötterna, hvem betraktade honom med samma milda trofasta uttryck som vid skilsmässan, hvem om ej Kreemer... Kreemer, som var långt borta. ... i z Jaså, broder, jag förstårt... Ån en gång slöt och öppnade Rutger ögonen — samma Syn... sedan ingenting mer. k Då blickade hän på vännens gåfva, hans ur... det hade stannat på 12. Följande året kom blott en af kamraterna till mötesplatsen. Fartyget, på hvilket de så länge seglat tillsammans, hade stött på just samma natt, då vännen på det holländska sjukhuset utstod en så pinsam ångest, och i förteckningen på de förliste sjömännen stod främst ett namn, som Rutger ej behöfde läsa för att veta att det fanns der... Kreemers namn. Denna ungdomshändelse lade grunden till en vidskepelse och en mjeltsjuka, som aldrig botades. Längre fram vek väl mjeltsjukan tillbaka, men ov för att med desto större kraft återkomma i en ännu sednare tidpunkt ). ) Mina läsare torde i denna första skildring finna reminiscenser från en af gubben Stormboms historier (i Enslingen på Johannisskä