Aftonbladet – 12 februari 1861, sida 3

slipprig, och jag undrar icke på att den blef förbjuden. Han lät deri hela enlibertins öfverdådiga lif upprulla sina ypp! a bilder. Men det fanns alltid i hans fräck-. het en humor som han svårligen kan få så uttryckt i någon annan roll. Äfven då han var som mest frivol, framglimtade: dock en viss hemlig leda åt det usla lif ban skildrade och han måste tömma det ena glaset orvietto efter det andra för att underhålla den fräcka tonen. Midt under hans vildaste libertinrus stod plötsligt kommendantens sienbild från grafvården för honom, atsträckande sin spöklika stenhand efter den hädande. Hans uttryck förvandlades blixtsnabbt, en fasa, blandad med trots, drog sig öfver hans ungdomliga, öfverdådiga anlete, han grep raskt den långa stenhanden, och så begynte hans mimiska dödskamp, under en tragikomisk, humoristisk atgjutelse af lifsförakt och förtviflad atheism, enomglimtad af en sjelfmotsägande tro på en andeverld han både förnekade och håaade. Man såg alla tecken på den gradvis egrande döden i hans miner och rörelser, is han med ett hväsande polichinellskrik, :om man både skrattade och ryste åt, tumde ned som ett verkligt likvid stenspö:ets fötter. Några nykomna resande beklagade sit stfver att icke hatva fått se hans förbjudnt Don Juan. Alla voro ense om att det var en stor tang som i denna gatpolichinell gick för rad. z Denna gång skulle han gilva sin Faust. Nu kommer han!4 ljöd det. Man talade cke längre om honom; man trängde sit ndast närmare hans tältteater. Han had castat af sig denlånga grå. filtmössan, tilllika med polichinelltröjan, men bar ännu