Aftonbladet – 12 februari 1861, sida 3

förvåndlat Neapel till en integrerande del äf konungens af Sardinien vidsträckta italienska rike. De svenska vederbörande, hvilka först haft att göra med det f.d. neapo naleas numera annekterade fartyget. hade betraktat det som lydande under kun gen af Italien — ty Sverge har för längesedan erkänt det italienska konungariket —, men hans gaötanska majestäts trogne diplo matiske agent i Helsingör har inlagt den väldigaste protest emot en sådan uppfattning och vill att fartyget skall ligga der för den yngre Bombas räkning, tills denne rättmätige monark lyckats återtaga sitt förlorade land, och — här komma vi in på ramma allvaret — han finner i detta sitt påstående ett understöd i den omständigheten; att den : danska regeringen ännu icke har erkänt Vicitor Emanuel som konung af ltalien. Herr Hall har sina ider för sig, och han håller :ännu på kung Frans i Gaöta; herr Hall och kung Frans, kung Frans och h. exc. ; Hall! 1 Derför är det nu markis Migliorati ha i störtat hit ner från Stockholm, alltpå grund af den från början så obetydliga skepparehistorien. Affären kan sluta med en värrc skeppshistoria, med en sardinsk flotta i Sun det, och så snart amiral Persano har sluta vid Gaöta, skall han möjligen taga i la: med Kronborg. Hela den diplomatiska veri den här i Köpenhamn är på det högsta spänt på utgången af. dennå cause celebre, oc! i verldshistorien visar ossisjelfva verket mång: exempel på hurusom stora verkningar åstad kommits af mindre orsaker än denna. På platsen här råder för öfrigt i denn: tid regnväder utomhus och — maskeradvurm inomhus. Mar talar om vissa beschäl :tigheter från vissas sidor för atttillverka er å kallad fusions-mipister (jag ville hellrc kalla den en konfusions-, och jag tror ej deri på); man talar äfven om att Bournonville iskall hafva begärt sitt afsked som chef för i baletten och att detta skall vara hans fulla jallvar. Man talar likaledes om åtskilliga i små hofintriger, hvilka dock icke ega något manne intresse. Pikantare än allt detta i är onekligen den fusion, hvilken nyligen egt rum mellan tvenne tidningar härstädes: Avertissements-Tidenden och Danmarkt, I hvilka från månadens början utkomma som ett blad under sistnämnde titel; å ena sidan är det en organ för det parti, hvilket icke kan lefva lugnt för dessa Srödmosige demokrater, å andra sidan betraktas det såsom varande af halvoftficiel (uttalas: hallofficiell) natur. Det är alltså den mark, de: 0. Lehmann och Hall, hr de Coningk och hr Gloerfelt mötas skön harmoni. ; Sättningsoch afläggningsmaskinens uppifinnare Sörensen begrofs härstädes i sön dags. Det var en begrafning af mindre vanligt slag. Det var nästan som om en stor man hade blifvit följd till grafven, och han var ju dock endast en simpel arbetare. Tåget af hundratals medborgare till fots, I med en lång svans af vagnar, räckte nä Istan hela den stora Kjöbmagergaden i ända Joch alla gator, genom hvilka prosessionen Idrog fram, voro öfverfyllda af åskådare. så att polisen hade. sett sig tvungen art spärra passagen för körande. Men Christian Sörensen var också säkerligen det största geni i sin art, Danmark egt, och det är vid tillfällen, som detta, Köpenhamns befolkning visar sig i sin vackraste dager, sin vurm för hvarje fosterländsk ära och uppfylld af den aktning för hvarje sann förtjenst, som den verkliga bildningen och humaniteten ingifver ett folk. När den fat tiga mekanikerns likkista, buren af typo grafer, prydd med friska kransar och 5örengens hedersmedaljer i guld ofvanpå locket, passerade förbi den på begge sidor a gatan uppställda menniskomassan, eps synbarligen enhvar af ett högtidligt allvar: tåget drog förbi tyst, långsamt, utan sång eller musik, men genom de tusende bröst gick en djup rörelse och man helsade kistan sitt sista farväl med ett deltagande, som ganska visst eljest faller på få aflidnås lott. Man erinrade sig hur denne man, hvars stoft snart skulle vigas åt jorden, hade lefvat ett lif, som från början till slut var en enda kamp, hur han hade arbetat och svultit, vakat och arbetat igen, stridt emot sjukdom, otur, menniskors bedrägliga framfärd, men dock alltid stått upprätt och oupphörligt — arbetat — vidare, med ett vemodigt skämt på sina läppar. Jag hade för min del känt Sörensen sedan långliga år och jag har bland annat sett honom på nära håll i hans ytterligare miser i Paris för några år sedan, der han genom sin godtrogenhet hade fallit i händerna på en liga af oredliga exploiteurer; han log ändå och medan han sjelf ej egde bröd för dagen, fann jag honom en morgon ute på språng för att af landsmän och vänner samla en skärf åt — en annan olycklig. Sörensens bekanta stora HR finning sättmaskinen (eller rättåre: den ti hö örande maskinen för afläggning) var hans lefnads uppgift och han hade formligen förälskat sig deri, men det är afgjordt, att detta var en olycka för honom sjelf, ty hade han velat vända sin rika uppfinningsförmåga åt andra håll, skulle han med lätthet åstadkommit mycket annat, deraf han lättare kunnat skördat någon materiell fördel med lika stor ära och berömmelse. Jag vill blott nämna ett exempel; han tvangs i Paris, att sjelf inventera en maskin för stilgjutning, då oginheten från de franska stilgjutarnes sida var så stor, att han omöjligt på något håll kunde få fate de stilar han behöfde blott för att kunna afgifva ett rö med sin sättningsmaskin. NL 4