Aftonbladet – 7 februari 1861, sida 3

en reig:ös ceremoni, och 1 sjeliva verket är sömnen en repetition till döden, och förefaller såsom någonting högtidligt, om man närmare tänker på saken. De undre kojerna äro synnerligen beqväma. Der är det utrymme att röra och vända på sig, och gardinerna förtaga allt ljud och afhålla alla nyfikna strålar från Zenas och Erras handlyktor. Der är i sjelfva verket dubbelt så stor plats som jag hade på det atlantiska ångfartyg, hvilkei förde mig öfver till Amerika, ty I kojen på detsamma kunde jag icke sätta mig upp, utan att stöta hufvudet mot n:r 46:s sängbotten, och icke vända mig, utan att drage det knapphändiga täcket af mig. Då dei var hög sjö kunde man ej ligga qvari bädden, utan att vara fastsurrad. Jag klifver nu upp i min bädd; ty sömnen är sympatetisk, och när alla andra gå till sängs, måste jag göra så med. Det ä: två bäddar att välja på: båda med flätade bottnar och uppsatser på sidorna med kud dar och filt; den ena ungefär en half fo: högre än den andra. Jag väljer den högstå, emedan den är närmare ventilatorn. Somliga ha krupit till kojs och fnysa a! välbehag med sig sjelfva och med den gudsgåfvan sömnen. Likt unga kråkor, som balancera på trädgrenarna om våren, sitte andra och sprattla med sina magra och gul: jyankee-ben utanför sängkanten, och drag: af sig strumporna eller streta med att drag: af sig stöflorna.. En mississippi-bo i sliter grön bonjour med blanka knappar knyte upp det blåa band, som så fantastiskt och pittoreskt sammanhäåller bonjouren framtill. En spinkig profryttare bredvid denne, hvilken teser för en tobaksfabrik i Philadelphia. berättar en anekdot om amerikansk bekymmerslöshet. ; Efter ?Lady Elgins? förfärliga -skepps brott på sjön Michigan, en ohygglig kata strof, hvarvid jag sjelf med nöd undgick at omkomma, vajade två personer, som lågc och flöto den ena på en hönsbur och der andra på en kajutdörr, en stund fram bred vid hvarandra. Stormen tjöt sin hemsk: (dödssång; vågorna vräkte och rullade. Tro: man väl att den ene af de olycklige då ro pade: Herre, förbarma dig öfver oss!? och att den andre svarade ?Amen.?? Nej. Öfverste Junius Chitterden säger till Augustus Erastus Corning: Ett glas punsch skulle nu inte komm: illa till pass, eller hur? Och så svarar Augustus Erastus Corning öfverste Junius: Nej, min själ! men jag -skulle hellre vilja ha en liten tuting. Och nu kom en väldig våg och spolade bort dem. OÖfversten omkom. Augustus Erastus räddades, för att ännu i lifvet 1i sig några små tutingar. ; ; Skrattande åt detta temligen grymma skämt, klättrade jag upp i min bädd. Den var smal och hög. Det var som att ligge på rygg på en smal planka öfver en bäck. Om jag vände ryggen åt vagnsväggen, kastades jag raklång ur sängen; vände jag ansigtet mot väggen, betogs jag af en obehaglig inbillning att jag höll på rulla bak länges ned i golfvet, för att några minuter derefter plockas ihop bit för bit. Jag lade mig på ryggen och då gick det för sig; men hvilken skakning! De ameri kanska jernvägarna äro anlagda HKastigt och för godt pris. De ha ofta, äfven på store linier, blott en rad rails, och denna rad ä allting annat utom jemn. För några år sedan voro jernvägarna i Virginia i så uselt skick, att på några farliga ställen negrer sprungo framför lokomotivet och spikade fast ormhufvudena, såsom de lossnade styckena af railerna kallades. Och att sofva — det var såsom att sofva på hästrygsen under flykt: Dertill kommer tågets stoppande och rinsandet i klockan å maskinen vid Chittenanga, Marhiers, Öanton, Jordan, Canaserago och en mängd andra ställen med indiska, klassiska eller bibliska namn. Om jag då kom att genom ventilatorn titta ut i mörkret utanför, var det förbiflygande regnet af gnistor från maskinens eldstad ej syn-. nerligen egnadt att skingra farhågorna för möjligheten att bli innebränd. : Så komvidare skenet från furubloss, då vi nalkades en station, ny klockringning och buller och bång med godset, smällandet i dörrar och konduktörernas kringvankande., Erastus och Zenas försäkra, att de ig ska bantågen öfvergå de amerikanska i hastighet.. Men vi flyga nu verkligen fram, mellan. furuskog och meajsfölt, förbi skimrande hvita trähus, rasslande och skakande, ramilande med högtryck, och jag ger mig den och den på, att maskinisten sitter på säkerhetsventilen, litet mosig af groggande, svärjande öfver mörkret och skrålande en sång om, hur han måste resa dagen lång och natten lång, och huru han vill hålla rad på sin stubbsvansiga springare mot ivem som vill hålla på den grå. Och jag ir viss på att eldaren, en jättestor neger, ysande röd i eldskenet, svarar med någon ;odbit ur en anti-Abraham-Lincoln-sång. Alltifrån det jag första gången såg Nework glimma så hvitt öfver viken, hörde jag lårig irlandsgossarne, som hvarje morgon å Broadway bjuda ut tidningar, ropa nåonting annat än om jernvägsolyckor och uru bantåg stött ihop eller hoppat ur ske orna och krossats, eller brunnit upp. Eniti hygglig händelse i ?Hlonoy? hade isynerhet injagat skräck hos mig; medan de a, tympade kropparna ännu höllo på att draoc as fram ur högar af krossade vacnar ochis nan gjorde maskinisten förebråelser, svuI ade denne R Detta måtte väl ej vara den enda jernEv ägsolycka, skulle jag fro.? De förtörnadej assagerarne kunde vid detta svar med möda sndras från att öfva lvynechröätt mat denne td RAR LA AL