Aftonbladet – 2 februari 1861, sida 3

ax achider, då enligt första Mosebok, kap. 9, v. 1—17, vissa satser ur den naturliga sede1 läran inskärptes hos Noachs söner, enligt hvilka satser, såsom de judiska rabbinerna säga, patriarkerna lefde, innan lagen gafs genom Moses. ; Verksam kärlek har af ålder varit hufvudsakliga ögnamärket för förbundets stilla och välsignelserika verksamhet; och det icke blott i den mening, att redan tidigt storartade välgörenhetsanstalter af orden inrättades, utan äfven i den högre och mera omfattande; såsom Lessing säger: frimurar; nes verksamhet syftade fill: att göra um: bärligt allt hvad man vanligen plägar benämna goda gerningar. .; Under sådana förhållanden skall väl ingen förneka, att frimureriet står i närmaste samband med den samtidiga deismen. Lik.;som det förra, vill äfven den sednare uppfostra icke troende, utan framförallt sedliga .-menniskor; de gamla logerna hafva derföre också alltid upptagit judar och utan någon ,ätskilnad befordrat dem till hedersposter :inom orden. Frimurarne äro, för att tala i vår tids språk, riddare af anden, eller, om man så vill, den engelska deismens inre mission. Deismen gör i frimureriet jett försök att gestalta sig ti eg åskådlig ; religion, och att som sådan utbreda sig öfver , hela jorden. ;: Huru djerft var icke detta företag och huru underbart lyckades det icke! . Ar 1721 funnos, såsom historiskt kan bevisas, ännu knappt trehundra bröder; 1725 stiftades den i första logen i Paris, och 1728 utnämndes :redan en provincial-stormästare i Bengalen; : 1730 höra vi talas om stormästare i Neder; Sachsen, Ostindien och Nord-Amerika. År 11733 lät, liksom före honom redan flere andra prinsar och herrskare, Fredrik den jstore såsom kronprins genom deputerade I från Hamburgerlogen upptaga sig i Brauni schweig. Sålunda gick det från land till Hand. Svart hade nästan hvarje mera betyI dande stad sin egen loge. I Dock upplefde orden, i trots af denna sin I betydande makt, mycket vexlande öden. : För ordens hastiga utbredning må det väl i hafva varit en vigtig fördel, att den åtnöjde tsig med de alldeles allmänna bestämningarna taf omskränkt tankeoch trosfrihet, allsidig ;fördragsamhet och verksam menniskokärlek ; längden visade sig dock dessa såsom alltför vacklande och uttänjbära. Främmande joch ofta till och med mot ordens ursprungi liga väsende rakt stridande riktningar trängde jsig in och förstodo att för sina egennyttiga afsigter slugt begagna fördelarne af ordens stränga organisation och slutna form. Medan i enskilda, äfven officiella skrifter under den första tiden rent panteistiska läror insmyga sig, hvilka på ett betänkligt sätt faran om John Tolands 1720 utkomna anteistikon, anslöto sig andra sträfvanden åter mera bestämdt till det dogmatiskt-kristliga; införandet af de s. k. skottska graderna t. ex. har ovedersägligt framgått ur denna önskan. Snart vunno äfven allehanda politiska sträfvanden insteg, och hvad som var ännu värre, till och med undergörande konstmakare och alkemister funno här sin uträkning. Det uppstod en brokig förvirring af de skiljaktigaste systemer, hvilka häftigt bekämpat hvarandra. BSlutligen blefvo icke sällan de s. k. taffellogerna hufvudsaken. Redan Lessing, hvilken sjelf öst ur sanningens källa och hyste de värdigaste åsigter om ordens ändamål och inrättning, kunde skrifva följande bitande epigram: Låt en upplyst jude komma och anmäla sig! Ja, heter det, en jude? Kristen åtminstone bör jväl frimuraren vara. Det är blott likgiltigt hvad för en kristen. Utan åtskilnad i afseende på religionen, vill blott säge, utan afseende på de tre i det heliga romerska riket offentligen tolererade religionerna. Låt en ärlig skomakare, som vid sin läst haft god tid att tänka mången förnuftig tanke, vore det också en Jakob Böhme eller Hans Sachs, låt honom komma och anmila sig! Ja, heter det, en skomakare! Ja visst, en skomakare. Låt en trogen, erfaren, bepröfvad tjenare komma och anmäla sig. Ja, heter det, sådant der folk, som icke sjelft väljer färgen på sin rock — vi äro här oss emellan blott bättre sällskap. Den påfliga stolen fattade, med det fina väderkorn, som i kyrkliga och politiska frågor alltid utmärkt den, klarast frimureriets innersta kärna. Den förbjöd orden redan år 1728; och det uttryckligen derföre, att den ställde sig, icke på kyrklig, utan på rent mensklig grund; affectata quadam contenti koneslatis naluralis specie, såsom den påfliga breven säger, det är: emedan de äro förmätna nog att grunda dygden på menniskans egen naturliga beskaffenhet. Nyligen här också Iengstenberg upprepat samma anklagelse, och han har ifrån sin ståndpunkt rätt; fråcan är blott, om sjelfva denna ståndpunkt r en berätbgad. Hans med glänsande talung skrifna stridsskrift Frimureriet och det cvangeliska prestaembetet utgör i hufvudsaken blott ett nogare utförande och motiverande af sagde påfliga breve. rf alla fall kan den tänkande menniskovännen blott med den renaste tillfredsstälIclse blicka tillbaka på ordens ädla och högsimmade afsigter: Och om det äfven är obestridligt, att. orden numera öfverlefvat sig sjelf och ådagalägger en verksamhet, visserligen aktningsvärd, men icke dess mindre förbleknande vid jemförelsen med den ordna glansperioden, så kommer detta blott deraf, att nu, lyekligtvis, tidens allmänna bildning är tillräckligt mogen, för att, äfven utan hammare: och förkläde, bilda rättsinniga och fullkomliga ygeustare det är äkta och verkliga menniskor. Redan Lessing yttrar att man kan vara frimurafe utan att bära namnet deraf. (då Fattigdom och menniskokärlek