Aftonbladet – 2 februari 1861, sida 3

Mr i Frimurarne. . (Slut från gårdägsbladet.) Och nu inträda vi i den stora logen sjel för att se till, huru. det adertonde seklet fria; murare förhöllo sig till medeltidens: Afven här bli vi icke insläppta, om v icke först genom ord, tecken och handslag visat oss vara invigde bröder; äfven hä finna vi de strängt åtskilda graderna aflär lingar, gesäller och mästare, parlören elle brodren uppsyningsmannen och mästaren a stolen; äfven här börjar och slutas arbetet. under det hatten hålles på hufvudet, mec långsamma, högtidliga, noga reglerade ham: marslag. De krönta helgonen äro försvunna, såsom de också ingenstädes mera omnämnas i de protestantiska ländernas bygg nadsstadgar; men deremot har den gamle Hirams kult fått en så mycket högre betydelse, och månget klagorop ljuder till den bortgångne mästarens ära. Kort sagdt, ordens ritual och formsymbolik — en brokig men intagande väfnad af gamla traditioner och nya ombildningar och dertill ännu sorgfälligt höljd i en slöja af nyfikenheten retande, till en del förskräckande hemligheter — utöfvar en djupt gripande verkan på den inträdandes fantasi och känsla. Man kan icke uppfinna en ny kult, en sådan måste uppstå fritt och naturligt ur gifna historiska förhållanden. Och äfven här går förbrödringen ut på att genom en noggrannt i grader afdelad lärokurs sorgfälligt utbilda brodren till ut öfningen af hans konst. Men det praktiskt mureriet — för att bibehålla den traditionela benämningen — har blifvit ctt teoretiskt. Muraren vill numera fritt, med klart medvetande, fullända en mensklighetens byggnad och genom flitig nd i sm konst göra sig allt mer och mer skicklig till detta arbete. Det tempel, som efter förebilden af det Salomoniska skall uppresas, tär hur manitetens tempel, är ett tempel för den sköna och goda, rena mensklighet, som väl icke förnekar kyrka och stat, men höjer sig öfver all statlig och kyrklig inskränkning och uteslutning, ett den allsidiga fördragsamhetens och verksamma .menniskokärlekens: tempel... Jachin och: Boaz, detta tempels pelare, äro kraft och vishet. I sanning, en hög och herrlig: uppgift! Intet under att detta förbund för lång tid blef en verklig makt, ja man kan säga hos mången en verklig religion! En sådan ren och frisinnad anda företer öppet och omisskänneligt alla förbundets former och inrättningar. Vigtigast är i detta hänseende densåkallade gamla konstitutionsboken af Anderson och sjelfva ritualen. Vi måste något närmare ingå a betraktandet af dess grundoch hutvudstycken. Den Andersonska konstitutionsboken sönderfaller i sex afdelningar: 1) om Gud och religionen; 2) om den borgerliga öfverheten; 3) om logerna; 4) om mästarne, uppsyningemännen, gesällerna och lärlingarne; 5) om skråets styrelse vid arbetet; 6) om brödernas iörhållande i och utom logen. Vi meddela några af de mest betecknande ställen. De lyda: Beträffande Gud och religionen. -CMuraren är, i följd af sitt kall, förbunden ått åtlyda sedelagen; och om han rätt förstår sin konst, kan han hvarken vara en slösint gudsförnekare eller en fräck vällusting. Ehuruväl i gamla tider murarena i hvarje land voro förpligtade att bekänna detta lands eller detta folks religion, hvilken den än vore, så anses dock numera för tjenligare att förpligta dem allenast till denreligion, i hvilken alla menniskor öfverensistämma, men öfverlemna deras enskilda I meningar åt dem sjelfva, det är att vara i gode och trogne män, eller män af ära och trättskaffenhet, hvilka benämningar eller öfvertygelser än måtte åtskilja dem. Härigenom blir mureriet sjelfva spetsen af all förbindelse mellan menniskor och medlet att stifta trogen vänskap mellan personer, hvilka