Aftonbladet – 1 februari 1861, sida 3

taga al sig hatten, tacka dem och säga: Gud löne mästaren och parlören och de ärbara gesällerna.4 Af den sista föreskriften synes, att det var brukligt att i herberget arbeta med betäckt hufvud. Derjemte vakade byggnadsgillena öfver den noggrannaste tukt och bildning; icke blott den rent handtverksmessiga, utan lika mycket den sedliga. Högst lärorik är i detta hänseende den af mästare och gesäller i Magdeburg, Halberstadt, Hildesheim, Merseburg, Meissen, Voigtland, Thiringen och Harzland år 1462 i Torgau beslutna stadga, hvilken blifvit funnen I murarelådan i Rochlitz och af Stieglitz aftryckts i 4Bidragen till byggnadskonstens historia.4 Vi kunna från detta herberges inrättning sluta till alla de öfrigas; 4 öfver allt gällde samma lag och sed. Inledningen till denna stadga bilda föreskrifter, hvilka eftertryckligen anbefalla omsorg om och understöd åt gudstjensten. Mästaren bör icke tåla någonting straffvärdt, utan upprätthålla lydnad och god sed. Den, som icke RR går till bikt, som förer ett otillständigt lefverne med fruntimmer eller öfverlemnar sig åt spel, bör uteslutas. I synnerhet böra alla tvister undvikas. Fyra gånger om året bör mästaren fråga gesällerna, om något hat eller afund är emellan dem. Och om stridigheter äro för handen, böra de afgöras inom sjelfva herberget. Under den fromma medeltiden kunde så vigtiga brödraskap icke undvara sina särskilda skyddshelgon. Murarena kallade sina helgon de krönta martyrerna.4 Legenden om dessa helgon, hvilkas fest firades den S November, finna vi hos Jakob de Voragine på latin och på tyska i er passionalen. De krönta hette Severus, Severianus, Carpoplierus och Victörinus. När kejsar Diocletianus fick veta, att de voro kristne, befallde han dem offra åt de hedniska gudarne och då de icke lydde lät han döda dem. Enligt en annan berättelse sall Diocletianus låtit kasta i Tibern dessa yra byggmästare, då de vägrade att bygga ett hedniskt tempel, hvarvid fyra kronor visade sig i molnen öfver dem. Herbergenas historia är på forskningens närvarande ståndpunkt ännu allt för mörk, r att man med bestämdhet skulle kunna iga, om redan hos dem förefanns detta mystiska förherrligande af det Salomoniska templet och dess byggmästare Hiram, samt af de framför templets ingång prunkande pelarne Jachin och Boaz, som i de sednare trimurarnes ceremoniel erhöll en så stor belydelse. Man kunde tvifla -derpå, då i sjelfva verket endast den bevisligen oäkta Yorkerurkunden omnämner det Salomoniska templet, Hiram, Abif och pelarne Jachin och Boaz. Dock går genom hela medeltidens byggnadskonst en längtansfull erinring om det Salomoniska templets försvunna prakt: och i alla händelser blir det högst anmärkningsvärdt, att på ett visst mycket gammalt byggnadsverk omedelbara antydningar om Salomons byggnad och den dervid fästade symboliken bibehållit sig. I W ärzburgerdömen omslutes nemligen en spetsbågedörr af tvenne, ed sällsamma refflor och knappar prydda pelare; på sin abacus, det är den platta skifva, som beäcker spetsen, har den ena pelaren inskrifen Jachin, den andra inskriften Boaz; och äkert är det äfven med alsigt som dessa pelare blifvit ställda för sig sjelfva utan att uppbära något, ty på samma sätt voro äfven nd Salomos tempel beskaffade. Stieglitz anmärker, att dessa pelare säkert örut befunnit sig vid hufvudporten till der biskop Henrik I ippbyggda nya kyrkan, och derifrån sedan flyttats till den nuvarande dömen. Så långt betraktelsen af medeltidens mureherbergen, hvilka utgjorde den grundal. hvarpå stiftarne af den stora logen 1717 de. (Forts.) 4 omm ö oM ts yEi ce d Epköplngs olomentarläroverk Till Redaktionen af Aftonbladet! 1 en tid, då statskyrkans presterskap ofta nog veskylles för liknöjdhet för skolundervisningen ch bristande ppor för det allmänna, orde följande vackra drag af a och vit förtjena att blifva allmännare bekant. Bland de städer, som genom riksens ständers sednaste beslut erhöllo elementarläroverk, lärer väl näppeligen någon tillförene varit hvad skolunlervisningen beträffar mera vanlottad än Enköing. Kommunen, insgtende nämnde brist, gjorle, sedan ständerna till skolans upphjelpande unslagit något bidrag, berömvärda ansträngninrar för skolhusets utvidgande och reparation warefter skolan, under ledning af en krattfull ch skicklig rektor, teol. kand. magister Aug. sahlin, hastigt vann ett sådant förtroende ej minire hos stadens invånare än den kringboende llmogen, att antalet af de lärjungar, för hvilka nträde i skolan söktes, blef så stort, att det ej unde i det då tväklassiga läroverket inrymmas. Jet blef derföre nödvän ing antingen vigra n mängd ynglingar inträde i skolan eller ock tt inom densamma inrätta en tredje klass med tterligare en lärare. Under sådana förhållanen företog sig rektor Sahlin, derutinnan biträdd f sin vär iga kollega, a adj. A.; Walln, att f egna medel under två. särskilda läseterminer flöna den erforderliga tredje läraren, i följd