Aftonbladet – 1 februari 1861, sida 3

erksamtit dei Jakob Ant vilken dog fö son, en anglikansk prest, 1746, är författare till den callade Eoustitutionsboken, den nya orens första iella urkund. Han utarbeude denna iöriuttning år 1721 på uppdrag 1 stormästaren Johan, hertig af Montagu, hvarvid han lade till grund redan bestående bruk och traditioner. Ar 1722 blef detta förslag under stormästaren Filip, herug af Wharton, pröfvadt af ett särskildt utskott, iryckt på sällskapets bekostnad och den 17 Januari 1723 antaget såsom ensamt gäl:ande grundlag. Den stora logen, hvilken, sudan andra dylika uppstått, dock var hufvudloge, hade ensam rätt att göra ändringar i denna grundlag. Ar 1738 blef den il ändrad i några enskildheter, men erhöll 1756 åter sin. ursprungliga lydelse. Den hair ända till denna dåg bibehållit gällande kraft, alla länders Tfrimuraresystemer hafva antagit den. Man kallar den SAndersonska konstitutionsbokenX, till skilnad från sednare förordningar, också vanligen de gamla pligterna, Old charges. Det nuvarande frimureriet har således tvenne, alldeles skilda beståndsdelar: på cna sidan nemligen de sorgfälligt begagnade bruken och traditionerna från medeltidens murareherbergen, på den andra åter det adertonde århundradets deistiska och filuntropiska inflytelser. En noggrann insigt i frimureriets ursprung och väsende kan derföre vinnas blott genom att, såvidt sådant är möjligt, sammanställa de gamla murareherbergenas inrättningar, bruk och läror med den nya storlogens. Det uppfyller oss med lifligaste beundran att se, huru fyndigt och skonsamt de ärevördige förbundsstiltärne förstodo att gifva en djupare och vidsträcktare betydelse åt det gamla och sammansmälta det till en fast och lefvande enhet med det nya. Vändom oss derföre ännu en gång tillbaka till medeltidens murareherbergen. Man har försökt att tillerkänna redan de samla murareherbergena en högre betydelse än de öfriga skråna. Inont dem skall nemligen en viss hemlig lära halfva fori;lantat sig, hvilken, för att begagna Sti tzs ord (Beiträge zur Geschichte der Baukunst) handlade om naturens: kännedom om förhållandet af den kraft, som inneb henne, och dess särskilda verkningar samt i synnerhet om vetenskapen om tal och mål! och om rätta användningen af denna kunptill menniskornas nytta.4 Och framör andra, heter det, skola de engelska murareherbergena utmärkt sig genom en sådan urgammal hemlig lära. Till England skulle nemligen kristendomen icke först hafva kommit från Rom, utan i en äldre och renare form redan omedelbart från Asien; och då romersk-katolska kyrkan vann öfverbande skulle dessa urkristnes (hvilka kallade sie Valdeer eller Colideer, det är gudsdyrkare) renare och enklare lära hafva räddat si inom de af en liknande anda upp byggnadsgillena, så att dessa blefvo d ör en ren kristendom och för ett hemlict motstånd möt påfrvedömets a rande läror. Men alla des äro, såsom nyligen Sehnaase i sin dande konstetnas: historia! bevisat. ung annat än bedrägliga uppfinningar den s. k. Yorkerkonstitutionen, hvilken blifvit författad år 926 af en förnäm gyn nare af dessa gamla gillen, konungens broder prins Edvin, :och hvilken ensam bli alla de gamla byggnadsstadgarneimnehållc: grunddragen till en sådan ren och enkel c dalära och moral; är bevisligen oäkta. Deremot voro dessa herfbergens skråin ittningar och bruk, ritual och symbol! särdeles omvexlande och fängslande. Alla de särskilda herbergena stodo: sinsemellan i närmaste förbindelse. I Tyskla t.ex. var herberget i Strassburg! erkän säsom det förnämsta, och Strassburger mens byggmästare vår alltid tillika stormästare för alla murareföreningar, Cller, för att begagna det engelska uttrycket, för ala fria murare. Vissa tecken voro öfverenskomna mellan de förbundna murarne, hvurigenom de kunde skilja sig från främlingar och känna igen hvarandra, nemligen ord. helsning och ett eget sätt att räcka handen, den s. k. handskänkningen. TI spetsen iör hvarje enskildt herberge, hvilket ansågs för en helig ort och hölls i stor ära, stod mästaren och närmast under honom talmannen eller parlören — af hvilket ord; i förbigående sagdt, vårt alldeles betydelselösa Jalerare uppkommit — samt slutligen gesillerna. Afven var i hvarje herberge : ställd en värd, sannolikt en gesäll. som ht kassan om händer och var skattmästare: Herbergets öppnande, då bröderna kallades till arbetet, äfvensom dess stängning efter slutadt arbete, skedde med en viss högtidlighet; nemligen med långsamma hammurslag. Tre slag slog mästaren, när mäst skulle församla sig; två slag parlören för att kalla gesällerna till arbete; och ett slag ljöd, när alla som hörde till herberget, mästare, gesäller och tjenare, om morgonen, middagen eller aftonen började eller slutade sitt arbete. Särskilda högtidligheter egde rum vid ankomsten af en vandrande gesäll eller vid upptagandet af en ny. När en gesäll först inträder i ett herberge, sia i Kr ingenoch Na rna SE RA RS det i de gamla stadgarne, skall han säga: Guds frid, Gud upplyse eder, Gud löne eder, eder öfvermästare, parlör och er, raska gesäller.! Derpå skall mästaren eler parlören tacka honom, så att han får e, vem som är den förnämsta i herberget.t? Sedan skall gesällen upphöja sin röst och säga: mästaren — hvilken han nämner;t vid namn — sänder er sin värda helsnine.;S Nu går gesällen omkring till de andra och 1 helsar vänligt på alla, liksom han helsat på b den förnämste; hvarpå alla, mästare, par-I7 lörer och gesäller på samma 8 helsa ho-th nom tillbaka. Äfven skall gesällen hediait