Aftonbladet – 1 februari 1861, sida 3

.rande frimurareorden. Eller åtminstone är ; detta påstående endast till hälften sannt. ; Frimureriets historieskrifvare pläga, då de tala om de gamla herbergenas förfall. genast vara tillhands med den vackra bilden af den ur sin aska i föryngrad skepnad återuppstigande phenix. Och visserligen var i det gamlas förfall tillika fröet till ett nytt i och högre lif. Men Christoph Wren tillhör slutet ar de gamla skrånas historia, icke bör;Jan af de nyas. I Denna tingens nya ordning föranledes närji mast af en alldeles tillfällig omständighet. Den Andersonska konstitutionsboken af år 1738, hvilken bör betraktas såsom den icke blott äldsta, utan enda och hittills obestridda redogörelse för det nuvarande frimureriets uppkomst och utbildning, berättar om denna anledning följande: Konung Georg den förste höll den 20 September 1714 ett praktfullt intåg i London; och sedan rebellionen blifvit kufvad år 1716, ansågo de få logerna i London, hvilka funno sig försummade af den dåmera åttiofyraårige. Sir Christoph Vren, för lämpligt att sluta sig närmare t:!l hvarandra under en gemensam stormäsiare såsom föreningens medelpunkt. Delocer som trädde tillsammans voro de på 1) Cåsen och halstret, 2) på Kronan, 3) på Appelträdet, 4) på Romaren och drufvorna. Dessa och några gamla bröder församlade ig 1 logens på Appelträdet lokal, en vinkällare vid Karlsgatan i Conventgarden; och sedan de satt den äldste muraremästaren på ; olen, förklarade de sig för en stor loge i ehörig form, da ånyo logetjensterännen, hvart fjerdedels år återkommande sammanträden, samt beslöto att fira den årliga förbundsfesten och då bland sig välja en stormästare, tills de kunde hafva den äran ait ställa en adlig broder i spetsen för sig. Enligt detta beslut hölls på Johannis Döparens dag i konung Georg I:s tredje reger.ngsår de fria och antagna murarnes årliga församling och fest i den på S:t Pauls kyrkogård belägna ölstugan Gåsen och halstret. Före måltiden föredrog den äldste murarmästaren en förteckning på lämpliga kandidaer, och bröderna valde medelst händernas uppräckande hr Anton Sayer till murarnes siormästare, hvilken också genast af den nyssnämnde äldste mästaren installerades och bekläddes med sinnebilderna af sitt embete och sin myndighet, samt på tillbörligt sätt lyckönskades af församlingen, som bragte honom sin hyllning. Sayers embetsmän voro storuppsyningsmannen kapten Joseph Elliot och hr Jakob -Lamball, en timmerman. Sålunda var denna år 1717 stittade stora loge blott en förening och förnyelse af de gamla förfallna byggnadsgillena. Och måhända var stora logen i början sjelf icke medveten af, hvilken helt och hållet förändrad och djupt ingripande riktning snart ifrån den skulle utgå. . Klart är att det amla skråväsendets trånga skrankor icke längre kunde hålla stånd. Fordringar af alldeles ny beskaffenhet gjorde sig gällande. Då stormästaren icke var någon verklig handtverksmessig murare, och största delen af medlemmarne icke mera utgjordes af verkliga arbetare, utan af fria och bildade män af alla stånd, så gällde det nu att gifva sig en författning, som, med iakttagande af brödraskapets tidigare förhållanden, dock kunde motsvara såväl dess nuvarande nya behof, som ock passa för ännu till detsamma hörande arbetare. Förbundet hade af sig sjelft upphört att vara ett handtverksmessigt skrå. Det var från nu en rent mensklig förening. Och denna rent menskliga karakter var det, som med ett slags inre naturnödvändighet dref förbundet framåt mot dess nya framtidsrika bestämmelse. Det skulle snart omfatta hela menskligheten. z Genom hela tiden gick ju ett djupt Kändt behof att låta menniskan utveckla sig allt skönare och kraftigare enligt sin sanna natur, låta henne, liksom fjäriln sin puppa, bryta skalet af fördomar och yttre påhänsen, hänvisa henne uteslutande på henne sjelf, på det sköna och ädla i hennes eget väsende.. Ännu rönte England efterverkningarne af de blodiga religionskrig, hvilka oafbrutet rasat sedan Cromwell och de båda sista Stuartarne. Alla ädla sinnen voro uttröttade af det evinnerliga kifvet; öfverallt jöd ett rop på allsidig fördragsamhet oci kärlek till nästan. Locke och de stora enoelska deisterna, Shaftesbury, Collins och Poland bekämpade öppet den herrskande kyrkoläran och forskade efter en såkallad naturlig religion, ur hvilken menniskan, tillfreds med att enkelt tillbedja en allsmäktig skapare, borde hemta sanning och dygd — vunden icke af den bibliska uppenbarelsens äror, utan af det menskliga förnuftet sjellt. Sristendomen egde blott såvida: värde och vetydelse, som hennes innehåll var, den reiaste moral och hennes mål den renasie ycksalighet.. Ja, redan vår Toland sysselsalt med utarbetandet af sitt år 1720 utkomnande, verk Pantheistikon, der han sök:e srundlägga en ny religiös kult, som egde en mest öfverraskande likhet med den i våra dagar så mycket omordade ?Culius des: åenius.? I Om det således äfven var blott en tillläl: ig förknippning af omständigheter som gjord utt ett antal män af de mest olika stånd. efnadsåldrar och trosbekännelser här billade en förening, hvilken reglerades och saummanhölls genom de gamla bäfdvunna srunidsatserna och bruken hos ett handtverksmessigt skrå, så motsvarade denna sken ara tillfällighet dock tidens djupaste beho. Iy här var redan faktiskt ett samfund förranden, hvilket erbjöd en lika naturlig som välkommen lösning på alla dessa betydelse: ulla gåtor. I detta samfund voro ju redan alla åtskilrader i stånd och trosbekännelse upphäfna. Huru nära läg det icke då, att gå ännu ett REY IE PETS RAN a ERE ARENA