Aftonbladet – 30 januari 1861, sida 2

om den önskade bullan, men påäliven vagade för andra gången. 4 Madame Jerome Bonaparte, som var it kunnighet om allt hvad som emot henne tf stämplades, begaf sig till England och födde der den 7 Juli 1805 en son. Hon stannadej London till November 1805, under hvilken tid hon fortfarande erhöll de mest hjertiga bref från sin man. Men trött vid den ensamhet, hvaruti hon lefde, och af sin besvärande ställning, återvände hon till Ame-J. rika i November samma är. Nu började Jeromes bref bli mindre hjertliga än förut, och han gjorde henne orättvisa förebråelser att hafva lemnat Holland, då det var han sjelf som redan i Lissabon hade — öfvergifvit henne. Den 1 Juni 1806 utfärdade -erkebiskopen af ;Paris ett utslag, hvarigenom äktenskapet i strid emot påfvens bestämdt uttryckta åsigt och på en mängu af skäl, alla sanningslösa, förklarades annulleradt. Ett sorgligt bevis, i anmärker hr Berryer, ?på de laster, som bli en följd af kyrkliga myndigheters -servila svaghet och brottsliga medgörlighet för en regerings fordringar. Sedan kejsaren omsider lyckats öfvertyga konungen af Wiärtemberg och: kejsaren: at Ryssland derom, att hans broder var ledig till nytt äktenskap, blef Jeröme den 12 Auousti 1807 förmäld med: prinsessan Fredrika Catharina af Wirtemberg, och i December samma år utropades han till konung af Westphalen. I Maj 1808 skickade Jeröme en person till Förenta Staterna för att återfordra sin son, och föra honom till Frankrike, I ett bref till sinfhustru yttrar han : Ingenting skall någonsin komma mig att: glömma de band, som förena mig med er, och den ömma tillgifvenhet jag egnat ex för hela lifvet. Madame Bonaparte vägrade att skilja sig från sitt barn. I ett sednare bref, dateradt Kassel den 22 November 1.308, erbjudor Jeröme sin amerikanska hustru ett ståtligt palats i Smalcalden, samt för henne och hennes son titel af prinsessa och prins af Smalcalden, jemte ett årligt apanage af 200,000 francs... Madame Bonaparte förkastade anbudet och vägrade att svara på hans bref. I Januari 1813 erhöll hon på sin derom gjorda anhållan medelst en parlamentsakt från representanternas och senatens hus i Maryland skilsmässa, likväl med uttryckligt förbehåll i afseende på sina egna och sin sons rättigheter. . År 1819 köm hon till Europa och mottogs der med mycken hjertlighet af sin manstamilj. Hennes son erhöll, då han 1929 gifte sig i Amerika, lyckönskningsbref från alla sina förnäma anförvandter. I detv bref, hvaruti prinsessan Mathilda för honom tillkännagifver sitt giftermål med Demidoff, kallar hon honom sin dyre broder, och sänder kyssar till sin lille brorson. . Vid samma tillfälle slutar prins Napoleon ett bref till honom med följande ord: Jag omfamnar er, dyre Jerome, äfvensom er hustru och ert barn, och förblifver för hela lifvet er, tillgifne broder och vän. Napoleon Bonaparie. Detta skrefs i November 1840: I Januari 1861 vägra samma höga personer att erkänna den dyre broderns lagliga börd och att med honom dela arfvet efter fadern. Då prins Ludvig Napoleon efter affären i Strassburg kom till : Amerika, erbjöd hr Jerome Bonaparte honom sitt hus till bostad. I svaret yttrar prinsen till sin dyre kusin4, att han gerna vill göra honom ett besök, och försäkrar honom om sin vänskap. Den 1 Jånuari 1853 skref -herr Bonaparte ett lyckönskningsbref till den nye kejsaren och erhöll deruppå ett mycket vänligt svar, deruti han: äfvenledes benämnes kusin. I Juni månad 1854 kom herr Jerome Bonaarte till Frankrike. Vid sin. ankomst till aris bjöds han genom statsministern till middag hos kejsaren i S:t Cloud. Bjudningen var ställd till prins Jerome4. Vid hans inträde i palatset lemnade kejsaren i hans händer en deklaration, uppsatt. af justitieministern samt presidenterna i senaten och statsrådet, deruti det heter, att herr Jerome Bonaparte är att betrakta i Frankrike såso 2 legitim m. m. j Innan -kort förmärkte emellertid herr B: naparte, att hans närvaro i Paris och kejsa rens vänlighet emot honom väckt missnöje andra håll. Han underrättade: kejsare. ärom, och erhöll derpå af denne följande svar: Min dyre kusin! Jag har bekommit edra båda bref. Jag hade redan förut erhållit ett bref från min farbror Jerome, hvaruti han säger mig, att han åldrig vill samtycka till ert qvarstannande i Frankrike. Jag svarade häruppå, att då franska lagarne erkänna er för legitim, så har jag ej kunnat göra annat än att erkänna: er såsom en slägtinge; att det tillkomme er ensam att bedöma om er ställning i Frankrike vore besvärande; att Napoleon, om han uppförde sig väl, icke hade någonting att frukta af familjeförhållandens afslöjande. Ni bör, utan att reta er far, fortfarande iakttaga hvad ni anser för rätt. Jag vill i morgon -skrifva till Fould angående de åtgärder, hvaront vi öfverenskommit. å Napoleon: Efter sin återkomst erhöll herr Bonaparte den 17 April 1855 ett bref från statsministern Fould, hvaruti han underrättas, att då han komme till Frankrike, skulle han antaga titeln hertig af Sartene, (en stad på Corsica) för att göra ett slut på dessa förvecklingar, som ni vet. Propositionen förkastades. Prins Napoleon och hans syster begärde nu af kejsaren och familjerådet, att Cherrar Paterson, far och son, icke skulle å utöfva någon af de rättigheter, hvilka iuteslutande tillhöra personer aflegitim börd, och att i följd häraf herr Jerome Paterson och hans efterkommande skulle förbjudas utt bära namnet Bonaparte.s Familjerådet gjorde saken så, att de skulle få behålla iamnet Bonaparte, men icke vara berättiade till arf. Detta familjeråd utgjordes af errar Abbatucci, Fould, Troplong,; de V SAVA FER ee p PEEL KEMI GA FET på FETOPS AR AA et