Aftonbladet – 30 januari 1861, sida 2

di. IUISLd 1UStalSsCiS UVILSLWIAAL I fallb. Tid Bonaparte, den nyligen aflidne prins Jeromes första hustru, gör jemte sin 1 äktenskapet med honom födde son anspråk på att få del iaga i arfvet efter prinsen. Fru Bonaparte, som nu befinner sig i Paris, är en amerikanska vid namn Paterson, och egentliga föremålet för denna process är att ådagalägga giftermålets fulla giltighet. Hon har till sina advokater utsett den ryktbare Charles Berryer och herr Legrand. Species facti är enligt deå af kärandens ombud inlemnade promemoria följande: — Jerome Bonaparte ingick år 1803 i fransk örlogstjenst, och begaf sig derpå från MarI tinique ombord på. ett köpmansfärtyg till Förenta Staterna. Om hans födelseår, såsom det påstås, hade varit 1784, så skulle han då ej varit mer än 19 år gammal, men af ett meddelande från general Smith, miss Patersons onkel, visar det sig, att han då varit 22 år gammal. Anländ. till Amerika, blef han der: bekant med herr Paterson, en af Marylands rikaste och mest ansedda medborgare, infördes i dennes hus, förälskade sig i dottern oeh friade. Efter att ha anställt behöriga efterforskningar huruvida någora hinder, agliga eller af annan art, voro för handen, antog man anbudet... Jerome tillkännagaf för sin i Frankrike: bosatta familj sitt blifvande giftermål. Frankrikes charged affaires i Förenta Staterna meddelade sin regering giftermålsförhandlingarne, och depescherna härom finner man ännu i utrikesdepartementets arkiver. Vigseln förrättades den 24 December 1803 med stor högtidlighet och i flera vittnens närvaro i Baltimore af den katolske biskopen derstädes, hvilken deröfver samma dagutfärdade ett certifikat, vidimeradt af franske vicekonsuln herr Vernet. Ingen protest emot giftermålet hördes: af från Frankrike, ehuru den föreslagna förbindelsen der varit känd flere månader förut. Hela året 1804 gick förbi utan någon protest eller något tecken till missnöje, gom kunde: störa Patersonska familjens lugn och heder, eller det unga parets lycka och ömsesidiga tillgifvenhet. Det var först sedan förste konsulnhade blifvit kejsare, som hans broder Jeromes giftermål, för att begagna Thiers ord — tycktes stå i rak strid med hans politiska planer. tKejsafen förmådde nu sin moder, madame Leetitia, att underteckna en protest emot sin sons giftermål, såsom afslutadt utan hennes på förhand erhållna samtycke, och : sjelf utfärdade kejsaren ettdekret, hvarigenom det förhjöds att införa handlingen i rikets registratur. Herr Berryers promemoria ådagaägger utförligt, att allt detta icke i ringaste mån kunde ega någon verkan till gif ermålets annullerande. Under tiden hade Jerome Bonaparte och hans unga maka lemnat Amerika för att begifva sig till Europa. De landstego i Lisaon. Jerome reste derifrån för att möta sin roder, och skickade sin hustru till Holand för att der invänta hans återkomst. Han lemnade. Lisabon den 35 April 1805, och detta var sista gången hon såg sin make. Flera bref från Jerowe från denna tid uttrycka den varmaste tillgifvenbet och deni mest orubbliga trohet. Den 6 Maj 1805 skref kejsaren till sin: broder i följande ordalag: Er förbindelse med : miss Paterson är ogiltig i religionens och lagens ögon. Skrif till miss Patersony att hon återvänder : till Amerika. Jag vill ge henne, en årlig pension af 60,000 francs under : förbehåll, att hon på intet vilkor får bära ert naran, hvartill hon ej eger någon rättighet i anseende till. förbindelsens ogiltighet. Underrätta henne, såsom af er sjelf, att ni ej kunnät, och icke kan ändra tingens natur: : Denna tingens natur, som Jerome ej kunde ändra, var Bonapartiska familjens upphöjande till suveräna familjers rang, likväl af ganska färskt datum, och efterdet ifrågavarande giftermålet. Vid samma tid gjorde kejsaren en dylik framställning till sin broder Lucien, hvars några år förut med madame Jouberton afslutade giftermål i den; triumferande herrskarens ögon bar samma prägel af en mesalliance. Eucien erhöll af kejsaren ett href, hvaruti förklarades, att fmadame Lucien aldrig skulle af honom erkännas, emedan -h ennes son i sådant fall kunde kallas att ärfva .thronen. och kejsaren vore skyldig sin kronas värdighet att ej ställa detta omälliga arf i beroende af ett giftermål, afslutadt emot hans samtycke. Men Lucien var ingalunda den man Napoleon tog honom för. På dessa hotelser svarade han sålunda: (Brefvet är ej stäldt till kejsaren sjelf, utan till en af hans organer.) Ni slutar med att för mig vilja utstaka det handlingssätt jag har att-följa — nemligen att upphäfva det giftermålskontrakt som nu under tre år förenat oss; att till Paris återföra min hustru i egenskap af en konkubin; att skilja mina döttrar från deras mor; att förklara mina båda barn för oäkta: Och detta kallar ni för en helt enkel åtgärd! Och ni kan tro, att jag efter att ha upplöst en arm familj, vanhedrat min hustru, gjort mina. barn arflösa, beröfvat dem ett namn, som ej längre är mitt ensamt, utan äfven deras, skulle finna en ersättning för så mycken låghet uti de förmåner och utmärkelser, hvilka ni påstår skulle göra mina illegitima barn ärade och lyckliga. Vet då att jag, hellre än att ned låta mig till en dylik nedrighet, skulle med egen hand döda min son och min dotter. Mina värdigheter tillhöra kejsaren ; min-nuvarande tilltlyktsort likaså. Om han befaller mig att lemna densamma, att lemna Europa, skall jag lyda utan knot. Men min hustru och mina barn vill jag: ej öfvergifva annat än med mittlif. Pesaro den 25 Maj 1805. Lucien Bonaparte. Lucien vägrade sålunda att skilja sig från sin hustru; hon öfverlefde honom, och dejs as ömsesidiga tillgifvenhet förblef oför-!s Tao issena NR As RR AT OY PESROEG I PANG VS EADS JAGET I. Od ör md rr JL br brat Jat fn te Ta fa er AA AR NS pt tet RR fr. ft tj HM DS MM AR OO mm